När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

Med en namnlista på de deltagare vi trodde
skulle passa reste två representanter för Afrikagrupperna,
Sören Lindh och Berit Wiklund, till
Moçambique och Angola. I Moçambique mötte
åter Marcelino dos Santos, nu bland annat minister
för internationellt samarbete samt Lourenço
Mutaca, tidigare avhoppad representant i Skandinavien,
nu återintegrerad i Frelimo. Under samtalen
diskuterade ett par företrädare för hälsoministeriet
om hur många läkare det fanns i landet
vid årsskiftet 1975‒76, trettiofem eller fyrtio?
Detta i ett land med större befolkning än Sveriges!
Och läget på andra verksamhetsområden <strong>var</strong>
inte stort bättre. Landet hade byggt upp ministeriet
för internationellt samarbete för att förmedla
experter utifrån, och många hade redan kommit
och satts i arbete. Det fanns statliga avtal med de
nordiska länderna, flera länder i öst och med Kuba,
men också med enskilda organisationer och
solidaritetsrörelser. Många fick lön via en »konsultfond«
till regeringens förfogande, där Sida <strong>var</strong>
en viktig finansiär.
Vår namnlista fick ingen central roll just då.
Beställningen blev istället: »Skicka fem kirurger –
förra fredan!«. De behövdes akut för att avlösa de
färre än hundra överbelastade läkarna i landet.
Omtumlade sände vi beställningen via telex till
en medlem i nätverket av läkarstuderande och
<strong>vår</strong>dpersonal. Och, under över alla under! Mitt i
sommaren lyckades de få fram en kirurg, Tom
Åhrén, som kunde åka redan i september 1976 på
ett tremånaders uppdrag, och ytterligare en kirurg
och en operationssköterska, Bertil Sörberg
och Gunilla Wahlén, för fyra månader i oktober. I
mars 1977 åkte två läkare, Ulf Högberg och
Anna-Karin Karlsson på ettårskontrakt. Allt eftersom
månaderna gick blev också 18 av de 21
deltagarna på den första SOS-kursen solidaritetsarbetare
i <strong>södra</strong> Afrika.
Under 1977‒79 blev verksamheten mer organiserad
med två SOS per år och solidaritetsarbetare
på tvåårskontrakt finansierade via Sidas volontärbidrag.
Kap Verde och Guinea Bissau, och
för en kort period även São Tomé och Principe,
tillkom som samarbetsländer. Arbetet i Zimbabwe
startade dock först 1987, sju år efter befrielsen,
och <strong>var</strong> från början inriktat på samarbete
med lokala enskilda organisationer.
Ny organisation nödvändig
Den snabbt växande omfattningen av arbetet i
Afrika tvingade fram en förändring av hela organisationen.
Det som den första tiden sköttes av
ett utskott till Afrikagruppernas styrelse, som ju
<strong>var</strong> vald för att driva politiskt opinionsarbete i
Sverige, blev en internationell miljonaffär som
fordrade daglig tillsyn och administrativ stabilitet.
Under viss vånda kom vi så fram till att den
mest ans<strong>var</strong>sfulla lösningen <strong>var</strong> att bilda en fristående
organisation som kunde koncentrera sig på
den nya verksamheten. 1978 bildades Afrikagruppernas
Rekryteringsorganisation, ARO. Den fick
en stor styrelse främst av två skäl. För det första
ville vi ha representation från olika delar av landet,
för det andra såg vi styrelsen som en plattform
för utbildning och förankring av det för oss
nya verksamhetsområdet.
För att ytterligare säkra och förankra arbetet
134 <strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong>