När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

Januariseminarierna
Afrikagrupperna höll på att komma ut ur sitt
skal. Det <strong>var</strong> en grupp bland väldigt många
andra. Fast för en del <strong>var</strong> Afrikagruppen allt.
Men i det jag gjorde fanns det ingen plats för
organisationsegoism. Vi <strong>var</strong> en del av en stor
och spännande rörelse.
Antiapartheidrörelsen blev en väldigt bred
folkrörelse före datorisering och Internet. Jag
arbetade som lokal sekreterare i Göteborgs Afrikagrupp
fram till 1994. Till 1994 blev jag
också ett slags informell sekreterare för det lokala
ISAK med dess 40-tal organisationer. Det
<strong>var</strong> ständig aktivitet.
Jag upplevde snart att både Afrikagrupperna
och jag själv kom att bli katalysatorer i vad
som hände – stödgalor och seminarier efterfrågades.
Januariseminarierna byggde på efterfrågan och
tung politisk kunskap – anledning nog till att seminarierna
blev bra. Seminarierna <strong>var</strong> lokala men
samtidigt nationella för de gav sällsynta tillfällen
att diskutera aktuella problem i <strong>södra</strong> Afrika och
höra inledningar av folk med stor kunskap. De
pågick i flera år och tog upp frågor som fredsprocessen
i Angola och Sydafrikas ekonomiska val efter
apartheid. Jag tror också att det faktum att jag
<strong>var</strong> »reklamare« med examen i marknadsföring
gjorde sitt till. Att upprepa arrangemang och ge
dem en profil, att skapa en förväntan – en tradition
– det är bra marknadsföring.
Så <strong>var</strong> det med »galorna« också. De blev en
mötesplats för allt det som hände i politiken,
kring Nicaragua, El Salvador, Kuba, <strong>södra</strong> Afrika.
Gruppen Piri-Piri spelar på en av Göteborgs Afrikagrupps
insamlingsgalor.
Det mesta jag <strong>var</strong> med om <strong>var</strong> positivt: rättvisetänkandet
i handling. Bland det negativa <strong>var</strong> att
vi med <strong>vår</strong> antirasistiska agenda <strong>var</strong> så oförberedda
och handlingsförlamade när rasistiska attacker
på flyktingförläggningar kom i början av 1990talet.
Ett av de arrangemang jag bidrog till som jag
är mest glad över, <strong>var</strong> den konsert i april 1994 i
Domkyrkan, som firade det första demokratiska
valet i Sydafrika. Kyrkan <strong>var</strong> fylld till sista plats.
Invandrare, svenskar, afrikaner, gamla människor
– kändes hur symboliskt viktigt det <strong>var</strong> för oss alla
att det förhatliga rasistiska systemet kunde kastas
över ända. En musiker från Gambia flätade in
rytmer från en djembe i en svensk sommarpsalm
– det <strong>var</strong> ett sant möte mellan människor.
80 <strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong>