När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

Min väg – Ing<strong>var</strong> Flink
ISverige beslöts att ett av de fria ämnena i
studentskrivningarna i svenska 1961 skulle
handla om rasism. Det <strong>var</strong> antagligen som
en reaktion på massakern i Sharpeville i mars
1960. Jag valde det ämnet.
Frågan hade intresserat mig redan under
1950-talet främst genom mitt intresse för jazz.
De flesta av mina idoler <strong>var</strong> s<strong>var</strong>ta och USAs
jazzhistoria är full av diskriminering av dem.
Längre tillbaka i mitt unga liv spökade också en
stor beundran för David Livingstones kamp
mot slaveriet. Mitt engagemang mot rasismen
baserades på övervägande borgerliga värderingar
och jag kunde efterhand konstatera att
borgarna bröt mot sina ideal, inte minst i Sydafrikafrågan.
Detta, i början passiva, engagemang i frågan
bar jag med mig under hela min studietid i
Uppsala. Först kom ställningstagande för befrielserörelsen
i Algeriet, FLN. Jag slukade all litteratur
på svenska om konflikten, Henri Alleg,
Servan-Schreiber, Sven Öste, Victor Vinde och
fler.
Efter Algeriets frigörelse 1962 riktades mitt
intresse alltmer på <strong>södra</strong> Afrika och behovet att
engagera mig praktiskt växte. Jag upprördes av
hyckleriet, som hyllade motståndsfolk under
andra världskriget som hjältar samtidigt som
de som kämpade för samma sak i Afrika betraktades
som kriminella terrorister. Jag sökte
en väg för att få utlopp för mina känslor.
Båstadsdemonstrationerna 1968 löste problemet.
Det som imponerade på mig hos 1968rörelsen
<strong>var</strong> att man inte nöjde sig med bara
prat. Nu <strong>var</strong> det slutsnackat! Nu gällde det att i
praktiken hjälpa befrielserörelserna i <strong>södra</strong> Afrika
på alla tänkbara sätt, även samla in pengar
för militära ändamål.
Uppsala Sydafrikakommitté stödde den väpnade
kampen och <strong>var</strong> aktiv i organiseringen av
protesterna i Båstad. Jag blev medlem i gruppen
efter Båstad och <strong>var</strong> mycket aktiv under några
år.
Under 1970-talet bildade jag familj och fullföljde
mina doktorandstudier. Engagemanget
blev åter passivt ända till början av 1980-talet,
då jag anställdes på heltid på Afrikagruppernas
kansli i Stockholm. Där är jag k<strong>var</strong> och har under
denna tid innehaft de flesta poster i administrationen.
2007 pensioneras jag.
De senaste åren har jag haft ans<strong>var</strong>et för
verksamheten kring Västsahara, <strong>Afrikas</strong> sista
koloni. Jag har åter engagerat mig i Uppsala Afrikagrupp,
som har Västsahara som prioritering.
Cirkeln sluts därmed, dels genom att jag är
tillbaka i nordvästra Afrika och dels genom att
vi återigen har att övertyga ans<strong>var</strong>iga om att kolonialismen
inte kan bekämpas med enbart
ord. Praktisk handling krävs för att förs<strong>var</strong>a
folkrätten.
<strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong> 105