När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

tidigt som barn som fötts i lägret kom upp i
skolåldern.
Primärskolan i kris
Primärskolan befann sig snart i kris, med bara en
enda utbildad lärare, föga ordnad undervisning
och med elever utan studievana och ofta nästan
obefintliga kunskaper i undervisningsspråket.
Utanför skoltid <strong>var</strong> det lika illa. De flesta barn hade
inga föräldrar att ty sig till och inte mycket annan
vuxenkontakt heller. Detta blev en utmaning
för Bergknuts, och för Afrikagrupperna, under
många år framöver.
Kanske hade ledningen inte vågat se sanningen
i vitögat, att flyktingvistelsen i Mazimbu skulle
bli så lång<strong>var</strong>ig. Kanske fanns elitistiska attityder,
enligt vilka primärundervisning inte <strong>var</strong> så viktig.
Eller kanske <strong>var</strong> det bara så oerhört s<strong>vår</strong>t att planera
i u-lands- och flyktingtill<strong>var</strong>o.
Knut bad om förflyttning till primärskolan,
där han behövdes bättre. Tillsammans med skolans
nytillträdde rektor, Babu September, drev
Bergknuts starkt på för att göra ledningen medveten
om vikten av att satsa på de unga eleverna.
Efter avslutat kontrakt, när skolförhållandena blivit
lite bättre, arbetade de fram ett projekt för lägerskola
och skolutbyte, finansierat av penninginsamlingar
i Sverige, för att ge Mazimbus
barn så mycket normala erfarenheter som möjligt
av ett liv utanför lägret.
Afrikagrupperna sände 1984 en arkitekt,
Gabriel Marin, att delta i planerandet och byggandet
av skolbyggnader och elev- och personalbostadshus.
Hans hustru Raquel Rivas gjorde en
insats på förskolan, som liksom primärskolan
förde en kamp för att ge så mycket trygghet som
möjligt åt barn som skiljts från sina föräldrar.
Marin-Rivas blev den andra barnfamiljen på Mazimbu,
och också den sista. Förhållandena <strong>var</strong>
tuffa för barnfamiljer, med malaria och andra
sjukdomar och en skola som inte alltid fungerade,
men samtidigt <strong>var</strong> Mazimbu på många sätt en
rolig miljö för barnen, en stor gemenskap.
Pionjärtiden avslutad
Efter Gabriels arkitekt- och byggledarinsats <strong>var</strong>
Mazimbu-området nästan färdigbyggt. Det innebar
också ett slags slut på pionjärtiden. Nu fanns
ordentliga byggnader för både skola och boende,
det fanns mjöl och socker att köpa i Tanzania. Somafco
hade blivit känt och solidaritetsgåvor från
hela världen fyllde Mazimbus förråd med undervisningsmaterial
och mat. Det besked jag fick när
jag reste dit som lärare <strong>var</strong> att det kunde <strong>var</strong>a
matbrist, men att man kunde jaga småvilt. <strong>När</strong>
jag anlände 1986 visade det sig att mina farhågor
att behöva jaga för att överleva <strong>var</strong> obefogade. Inte
<strong>var</strong> dieten förstås alltid som man <strong>var</strong> van vid
hemifrån – det fanns <strong>var</strong>ken korv, ost eller mjölk.
Ibland <strong>var</strong> lägrets förråd så fullproppade att man
inte kom åt något annat än det som <strong>var</strong> inlämpat
sist, så vi allihop under veckor kunde få äta oss
igenomen massa säckar med bönor innan det
kunde bli tilldelning av det goda som fanns längre
in.
Nu låg Soweto-upproret inte längre helt nära i
tiden. Det kom visserligen nya flyktingar hela tiden
– även unga barn blev förföljda av apart-
<strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong> 147