När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

Det är en annan bild än massmedias »kravaller«,
som i sensationssyfte använde om Båstad.
<strong>När</strong> demonstrationståget startade kl. 13.05
kopplade jag av, trots att luften <strong>var</strong> fylld av spänning.
Slut på allt förarbete. Jag hade gjort mitt, nu
<strong>var</strong> jag en i massan. Lund hade inte tilldelat mig
något ledarans<strong>var</strong>. Med dånande talkörer »Zimbabwe,
Zimbabwe, Zimbabwe« och »Stoppa matchen,
stoppa matchen« nådde vi den lilla gatan
framför tennisstadions norra ingång.
Där uppstod ett villrådigt läge. Alla stod upp.
Några skakade i grindarna och de gled upp utåt.
Innanför fanns först bara tre-fyra poliser, men sedan
rusade flera till för att stänga öppningen. Det
blev tumult när de främsta av oss inte backade
och polisen började slå med sina batonger. Jag
kunde inte bara <strong>var</strong>a en i massan. Jag fick de bakre
leden att sätta sig ner, trängde mig vidare
framåt och snart satt så gott som alla ner framför
poliserna. Alla från Uppsala visste taktiken, de
drog med sig sina närmaste i att sitta. Men polisen
ville stänga grinden, några satt i vägen och
det blev en ny batongattack.
Jag kom ansikte mot ansikte med en polis, vi
drog båda i en grindhalva och en kvinna låg fastklämd
på marken nedanför honom. Det <strong>var</strong> någon
decimeter mellan <strong>vår</strong>a ögon när jag röt:
»Släpp, sluta, du skadar henne!« Jag kan fortfarande
känna vreden inombords när jag vrålade
den gången. Kvinnan kom loss utan att bli all<strong>var</strong>ligt
skadad. Några av de sittande värjde sig genom
att kasta grus, och det kom också grus och ägg farande
bakifrån. Ahmed och James från Uppsala
hade skaffat en påse ägg och uppe från muren på
högra sidan roade de sig med att pricka poliser.
Jag banade mig fram och sa: »Vänta med äggen,
dom kan behövas senare.« Vilket jag inte trodde,
jag ville bara få slut på kastandet.
Först i det här läget började fotografer och
journalister komma från <strong>södra</strong> grinden. De såg
en våldsam konfrontation i grindöppningen och
tolkade det hela som att vi försökt storma. Det
hade <strong>var</strong>it en idiotisk taktik. Vi ville blockera ingången.
För första gången vattnet
Plötsligt vattnet. Aldrig tidigare hade man i Sverige
använt vatten mot demonstranter. Vattenkanoner
<strong>var</strong> något för kravallpolisen i Berlin eller
Paris. Det <strong>var</strong> Båstad brandkår som sprutade för
att driva bort oss. Trycket drev tillbaka dem av oss
som satt längst fram och högra grindhalvan
drogs igen. Plötsligt upphörde strålen. Klas Hellborg
från Lund tillhörde den grupp aktivister
som tidigt gått in med biljetter och satt på läktarna.
Han hade sprungit ner och skurit av brandslangen.
Men snart kom vattnet tillbaka och strax
tillgrep polisen även tårgas. Detta <strong>var</strong> också en
nyhet i svensk demonstrationsbekämpning. Tårgasen
spreds vidare med vattenstrålen, och hela
<strong>vår</strong> dyblöta skara sviktade. De flesta sprang undan
med svidande ögon, kanske ett femtiotal satt
hostande k<strong>var</strong>. Sedan jag suttit med i denna glesa
kedja en stund sprang jag efter dem som skingrats
nedåt gatan och manade alla tillbaka. Snart
<strong>var</strong> vi kompakt samlade igen framför grinden
som nu helt stängts. En lättnad för poliserna och
lika bra för <strong>vår</strong>t syfte.
50 <strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong>