När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

Antiapartheidrörelsen i Sverige
och Storbritannien håkan thörn
FRÅN OCH MED DET SENA 1950-TALET fick
kampen mot apartheid i Sydafrika i tilltagande
grad en transnationell karaktär. En viktig startpunkt
<strong>var</strong> den vädjan om en internationell bojkott
av sydafrikanska <strong>var</strong>or som formulerades av
sydafrikanska Congress Alliance vid All Africa’s
People Conference i Accra 1958. En annan <strong>var</strong> beslutet
vid Fria Fackföreningsinternationalens
möte i Bryssel i december 1959 att
hörsamma denna vädjan. En annan
och mera omtalad startpunkt
<strong>var</strong> Sharpeville-massakern och
dess efterspel, då ANC och PAC
tvingades i exil. Från och med denna
tidpunkt tog antiapartheidrörelsen
form som en transnationell
social rörelse, som byggde upp sin
inre organisation och sitt kollektiva handlande i
ett samspel mellan å ena sidan grupper och organisationer
verksamma i Sydafrika, å andra sidan
exil- och solidaritetsorganisationer i andra delar
av världen.
En social rörelse skall inte förväxlas med en organisation.
Organisationer som Afrikagrupperna
och brittiska Antiapartheid Movement (AAM)
spelade viktiga roller inom den transnationella
antiapartheidrörelsen men <strong>var</strong> inte sociala rörelser.
Att se på kampen mot apartheid i termer av
en social rörelse innebär att se den som ett fenomen
sammansatt av nätverk, organisationer,
»Man kan säga att en
social rörelse ska förstås
som sammansatt av
handlingar snarare än av
individer.«
kampanjer och andra typer av aktioner. Man kan
säga att en social rörelse ska förstås som sammansatt
av handlingar snarare än av individer.
Utifrån ett sådant synsätt bidrog alla som deltog i
en bojkott eller en demonstration, oavsett om de
<strong>var</strong> medlemmar i någon antiapartheidorganisation,
till att skapa den serie av kollektiva handlingar
som i tilltagande grad satte den sydafrikanska
apartheidregimen under
press.
Poängen med detta synsätt
är att det syftar till en analys
som undviker de begränsningar
som ligger i ensidig fokusering
på enskilda organisationer
– istället öppnas möjligheter
att fånga komplexiteten i ett
politiskt skeende som antiapartheid. En viktig utgångspunkt
för en sådan analys är att ta fasta på
det spänningsfält som kan sägas definiera en social
rörelse: å ena sidan skapandet av en gemensam
grund, eller en politisk identitet, som möjliggör
ett kollektivt handlande, å andra sidan de
konfliktfyllda relationerna mellan grupper, organisationer
och nätverk som ingår i rörelsen. Med
det språkbruk som etablerades av ANC-aktivister
handlar det om spänningen mellan å ena sidan
byggandet av rörelsen som en »en bred kyrka«
och å andra sidan »kampen inom kampen«. Det
är omöjligt att nå en kvalificerad förståelse av an-
<strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong> 181