När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

Med ANC i Tanzania carl-olof selenius
SOWETOUPPRORET 1976 drev stora skaror
sydafrikanska ungdomar i landsflykt. Många
kom till Tanzania, där de togs om hand av ANCkamrater
som redan <strong>var</strong> i exil. En skola och jordbruksproduktion
för självförsörjning startade
utanför staden Morogoro på en nedlagd sisalplantage
i Mazimbu, som tanzaniska staten
upplät åt ANC. Så började Somafco, Solomon
Mahlangu Freedom College.
Från 1979 började Afrikagruppsmedlemmar
som besökt Mazimbu entusiastiskt beskriva hur
välplanerat ANC arbetade och hur snabbt bygget
av bättre skollokaler framskred, och hur de gärna
tog emot yrkeskunniga från Afrikagrupperna. Ett
kreatursuppfödarpar, Anders Emneus och Britt
Svensson, blev Afrikagruppernas första solidaritetsarbetare
i Mazimbu. De började arbeta i november
1981. Det fanns behov av att öka livsmedelsproduktionen
eftersom »kampen accelererat
och fler personer gått i exil« som ANCs kassör
Thomas Nkobi förklarade i ett brev till Afrikagrupperna.
Många av ungdomarna <strong>var</strong> stadsbarn, som
aldrig hade drömt om att slå sig på jordbruk. Nu
<strong>var</strong> farmen bara en liten del av lägret, livet kretsade
kring Somafco, som hade en mycket teoretisk
inriktning, och förberedde eleverna för fortsatta
studier i andra länder. Det <strong>var</strong> mångas dröm om
de inte sökte sig till andra ANC-läger för militär
träning.
Skolan tänktes bli ett alternativ till apartheids
undermåliga skolutbildning för s<strong>var</strong>ta, Bantu
Education. Det <strong>var</strong> viktigt att den lyckades: »Om
vi inte klarar att sköta en skola, hur ska vi då kunna
sköta ett helt land?« Först beslöts att bara
ANCs egna medlemmar skulle <strong>var</strong>a lärare. Men
det visade sig s<strong>vår</strong>t, eftersom ANC-medlemmar i
exil med utbildning ofta behövdes i annan verksamhet
medan andra hade hunnit rota sig på annat
håll i världen. Skolans rektorer och föreståndare,
Mohammed Tikly och Tim Maseko, reste
därför 1982 till i första hand Holland och Sverige
för att be solidaritetsrörelsen sända lärare. Skolan
sökte personer som hade lätt att anpassa sig, inte
lade sig i ANCs politik, men som gärna hade <strong>var</strong>it
politiskt aktiva hemma så att de visste vad de gav
sig in på och kanske bättre kunde uthärda negativa
överraskningar.
Solidaritetsarbetare och flyktingar
Det behövdes verkligen mer anpassningsförmåga
än i det vanliga livet, där man ofta kan välja sitt
umgänge. I Mazimbu levde man tätt inpå <strong>var</strong>andra
i storhushåll, fick dela hus med folk man
inte kände, med olika bakgrund och sedvänjor
och uppfattning om hur hushållet skulle skötas.
Hur matransonerna skulle disponeras fick huskompisarna
komma överens om gemensamt. Solidaritetsarbetarna
hade ändå valt att komma dit.
De hade pass och kunde ibland ta sig ut i det omgivande
Tanzania. De flesta andra <strong>var</strong> flyktingar,
ibland med traumatiska erfarenheter, och med en
<strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong> 145