När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

att man alltid sökte en dialog med regeringen: »in
spite of our rhetoric… we always sought a relationship«.
En viktig gräns sattes dock: av principiella
skäl tog man inte emot något ekonomiskt
stöd från staten, eftersom man ansåg att detta
skulle ha skadat rörelsens integritet.
Detta står i skarp kontrast till förhållningssättet
hos Afrikagrupperna, som tog emot betydande
ekonomiska bidrag från den svenska staten,
som de även i flera andra avseenden stod i ett nära
förhållande till. Detta hindrade inte Afrikagrupperna
att formulera skarp kritik av vad man
ansåg <strong>var</strong>a ett alltför passivt avståndstagande från
apartheid hos de svenska regeringarna, även efter
lagstiftningen mot nyinvesteringar i Sydafrika
1979 och bojkottlagen 1987. Samtidigt uttrycker
några av de aktivister jag intervjuat en viss ambivalens
i sina reflektioner kring Afrikagruppernas
förhållande till staten. Enligt Mai Palmberg uppstod
vissa problem med denna praktik i förhållande
till Afrikagruppernas uttalade anti-imperialism:
»…det <strong>var</strong> ju ganska klart att regeringen <strong>var</strong> en
del av den svenska imperialismen, att det inte
bara <strong>var</strong> företagen. Men då kunde vi ju försöka
se det så, att det bara <strong>var</strong> de svenska företagen,
i synnerhet dom som <strong>var</strong> i Sydafrika, och där
hade vi väl aldrig några stora problem, där
kunde vi klara av att argumentera för oss själva
och <strong>vår</strong>a medlemmar att vi <strong>var</strong> emot de svenska
företagens engagemang i Sydafrika…«
Magnus Walan medger att han ibland hade sina
tvivel när det gällde stödet från den svenska sta-
ten till antiapartheidrörelse: »...jag kommer ihåg
någon tabell jag såg – hur den växande handeln
med Sydafrika och stödet till befrielsekampen för
apartheids offer, det <strong>var</strong> ganska parallella siffror…då
började jag fundera, är det en tillfällighet
eller? Så att visst <strong>var</strong> stödet också ett sätt att försöka
mildra kritiken, det är något som jag inte riktigt
tycker har kommit fram i historieskrivningarna.«
Afrikagruppernas kritik av den svenska staten
ledde också till spänningar i förhållande till
AAM, som gärna tog på sig ledarrollen vid internationella
möten. Enligt flera aktivister ombads
Afrikagrupperna vid några tillfällen att av taktiska
skäl tona ner sin kritik av den svenska regeringen,
eftersom den gick stick i stäv mot AAMs
och den transnationella antiapartheidrörelsens
strategi att framhålla de skandinaviska regeringarna
som föredömliga exempel på stater som tog
stark ställning mot apartheid. Mike Terry menar
å andra sedan att spänningen mest handlade om
att Afrikagrupperna upplevde att AAMs hyllning
av den svenska regeringen underminerade deras
arbete på hemmaplan.
Civilsamhällets traditioner
Många av skillnaderna mellan antiapartheidrörelserna
i Sverige och Storbritannien måste förstås
mot bakgrund av skilda historiska traditioner
som präglade de två ländernas civilsamhällen.
En central strategi hos AAM <strong>var</strong> skapandet av
en ’image of respectability’ (en framtoning av
respektabilitet). Ett viktigt led i denna strategi <strong>var</strong>
att rekrytera parlamentsledamöter, skådespelare,
<strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong> 185