När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

Vid mötet 1978 talade SWAPOs president
Sam Nujoma, vilket av säkerhetsskäl
inte annonserades.
som befrielsen måste gå till. Denna inställning
fördröjde stödet till ANC och SWAPO, till deras
förargelse. I Sydafrika tyckte vi oss se väldigt litet
framgångsrik kamp, även om de flesta inte tvivlade
på legitimiteten hos ANC i exil. På kongresserna
framfördes tvivel om att ANC ensamt skulle
stödjas, inte minst från trotskistiskt håll. SWAPO
<strong>var</strong> vi skeptiska till därför att de rapporterades
samarbeta med Jonas Savimbis UNITA i sydöstra
Angola, inte med MPLA, som också opererade
från Zambia. Först vid den första nationella konferensen
i Uppsala i november 1974 uttalade Afrikagrupperna
att ANC <strong>var</strong> »den ledande befrielserörelsen
i Sydafrika« och beslöt att det skulle skrivas
in i det framtida programmet. Först vid den
Angola är fritt men invaderat. Göteborgs Afrikagrupps appellmöte på Järntorget.
andra kongressen i Åseda 1976 skrev man in stöd
för SWAPO i programmet.
Portugals kolonialvälde rämnar
<strong>När</strong> Afrikagrupperna äntligen fick ihop det till en
nationell organisation vid dess första kongress i
Stockholm i maj 1975 <strong>var</strong> <strong>södra</strong> Afrika redan en
helt annan plats än när processen började på
1960-talet. Med ett slag blev allt annorlunda när
portugisiska soldater till ljudet av José Afonsos
förbjudna sång »Grandola« marscherade mot
Lissabon den 25 april 1974 och genomförde en
kupp mot Portugals halvsekelgamla fascistiska
regering. De väpnade styrkornas rörelse lovade
göra slut på Portugals kolonialvälde. De <strong>var</strong>
<strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong> 21