När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

fentlig hemlighet att konkurrens och maktkamp
snarare än samarbete präglade verkligheten. I
april 1977 hölls en stor konferens i Lissabon, till
vilken AAPSO hade lyckats få ZAPUs och ZANUs
högsta ledning att sitta vid samma konferensbord
– för första gången sades det. Av konferenstalen
minns jag ingenting, det <strong>var</strong> ingen diskussion
utan bara tal efter tal, färdigskrivna, pompösa,
fulla av fraser.
Vår censur av Nkomo och Mugabe
Men däremot kunde vi från de nordiska solidaritetsrörelserna
med <strong>vår</strong> samlade kraft få till stånd
intervjuer med ZAPUs ledare Joshua Nkomo och
med ZANUs ledare Robert Mugabe. Först kom
Nkomo. Han utstrålade bilden av en landsfader.
Han satt där med sin väldiga kropp i <strong>vår</strong> mitt,
pratade men sade just ingenting. Snömos snarast.
Sedan kom Mugabe. Strunta i Patriotiska fronten
sade han, ge allt stöd åt oss. Om ZAPU och Nkomo
gav han några spydiga kommentarer. Efter
dessa intervjuer hade vi möte för att diskutera
hur vi skulle förhålla oss till detta. Det bästa vi
kan göra för Zimbabwes folk är att inte skriva något
alls, föreslog jag, och detta antogs som handlingslinjen.
Vi stödde ju enhetsförsöken inom
Patriotiska fronten. Censur? Kanske, men vi ville
inte spela med i ett spel som kunde bidra till ytterligare
splittring.
Min andra AAPSO-konferens (som jag inbjudits
till på konferensen i Stockholm) hölls i Lusaka
påskveckan i april 1979. I mitt tal förklarade
jag att vi i Afrikagrupperna hade <strong>var</strong>it kritiska till
Zambias stöd av Unita i Angola. Zambiska rege-
ringens kontaktman till befrielserörelserna s<strong>var</strong>ade
med självkritik från Zambias sida. Intet av detta
kom med i dokumentationen av konferensen,
som däremot återgav alla färdigskrivna frasrika
tal.
Rhodesisk militärattack
Men om AAPSO-konferensen föreföll <strong>var</strong>a en
pseudohändelse tyckte tydligen inte Rhodesia
det. Smith-regimen tog tillfället i akt och ackompanjerade
AAPSO-konferensen med attacker
mot befrielserörelserna. Laserstyrda bomber från
Mirage-plan fälldes mot ZAPU-ledares hem första
dagen. Zambias president Kaunda blev vred,
hötte med pekfingret och sade: »Dom har bombat
Vietnam tusen gånger, låt dem bomba oss tusen
gånger, men vi fortsätter.«
Konferensens sista dag, långfredag, attackerade
rhodesiska styrkor på natten och den tidiga morgonen
det stora hus Nkomo hade fått från president
Kaunda, som låg nära hotellet där de flesta
konferensdeltagare <strong>var</strong> ink<strong>var</strong>terade. Ljudet av
bazookas fick oss att tro att en militärkupp <strong>var</strong> på
gång. Längre bort besköts Liberation Centre, ett
område där befrielserörelserna hade kontor. Det
spreds rykten att det <strong>var</strong> ZANU som stod bakom
attacken, vilket föreföll bisarrt. Innan de flesta
deltagare for hem fick vi åka med bussar till det
sönderskjutna Liberation Centre. Jag tog bilder,
som Antiapartheid Movements effektiva Margaret
Ling tog med sig till tidningar i London. <strong>När</strong>
sydafrikanske storspionen Craig Williamson senare
avslöjades undrade jag vad hans roll på konferensen
riktigt hade <strong>var</strong>it.
<strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong> 111