När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

ANC ville helst ha statlig handelsbojkott och
ansåg att fördömande resolutioner måste följas
upp av handling. Men ingen väststat ville göra ingrepp
i handeln. Antiapartheidrörelsen satte då
igång en konsumentbojkott som det näst bästa
alternativet. Den vittnade om en omfattande avsky
mot apartheid, men ruckade knappast dess
ekonomiska grundval.
Kalla kriget splittrar
Även om rasismen väckte avsky efter andra
världskriget <strong>var</strong> den inte längre en enande fråga.
Segern över nazismen följdes av utvecklingen
mot en starkt polariserad värld. Winston Churchill,
som <strong>var</strong>it brittisk premiärminister under
kriget talade 1946 om »en järnridå som sänker sig
tvärs genom Europa«. Två supermakter, USA och
Sovjetunionen, med sina respektive allierade,
blev inbegripna i ett kallt krig för total seger för
sitt respektive samhällssystem. För eller mot
kommunismen, löd den avgörande frågan. Detta
delade världen i fiender och vänner, förrädare
och allierade. Så gott som alla internationella organisationer
utom Förenta Nationerna splittrades
i en provästlig och en prokommunistisk version,
till exempel fackföreningsrörelsen och studentrörelsen.
I den världen utvecklades Sydafrikaprotesterna
och solidaritetsrörelsen. Även om det fanns enighet
om det avskyvärda i den sydafrikanska rasismen
blev det konflikter om vem som fick <strong>var</strong>a
med och vad ’de andra’ hade för syften. De etablerade
partierna <strong>var</strong> misstänksamma mot kommunister
och all vänster till vänster om socialdemo-
kratin. Och tvärtom. Det <strong>var</strong>, som Dick Urban
Vestbro skriver, en av anledningarna till att vänstern
sökte alternativ till Sydafrikakommittéerna,
och därmed skapade Afrikagrupperna. En annan
<strong>var</strong> otåligheten. Det blev s<strong>vår</strong>t att behålla kraften
i bojkotten när ledningen bestod av organisationsföreträdare
som inte kunde ge afrikasolidariteten
högsta prioritet, i alla fall inte över en
längre tid.
Väpnad kamp
Kort efter Sharpeville-massakern 1960 förbjöds
ANC och PAC, ANCs allierade, det starka sydafrikanska
kommunistpartiet hade förbjudits redan
1950. Efter en misslyckad storstrejk, som ledde
till massarresteringar beslöt ANC att inleda väpnad
kamp. Den 16 december 1961, boernas högtidsdag,
exploderade bomber i flera städer. Men
regimen slog ned på ANC-ledningen, många sattes
i fängelse, bland dem Nelson Mandela, medan
många <strong>var</strong> tvungna att gå i exil. En nedgångsperiod
följde.
Samtidigt fanns mycket att glädjas
åt i Afrika. I Västafrika hade Ghana
under Kwame Nkrumah och
Guinea under Sekou Touré
vunnit självständighet 1957 och
1958 och verkade för en radikal
panafrikansk enhet med hela <strong>Afrikas</strong>
självständighet som mål. 1960
blev Nigeria och sexton andra länder
självständiga. Flera länder i Nordafrika hade blivit
självständiga på 1950-talet. Inom några år <strong>var</strong>
också Tanzania, Uganda, Zambia och Kenya själv-
14 <strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong>