När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

ater. Denna identifiering är kanske huvudorsaken
till att vi inte riktigt lyckades ställa om när
befrielserörelserna kom till makten.
Kalla kriget och paranoia
Man måste minnas att vi formulerade <strong>vår</strong>t politiska
tänkande under kalla krigets epok, med dess
två supermakter, USA och Sovjetunionen, i oförsonlig
ideologisk kamp. Vad som stod på spel <strong>var</strong>
inte bara värderingar. Världen föreställdes <strong>var</strong>a i
gång med ett krig på liv och död. Som i alla krig
fanns inga tredje alternativ. En förödande följd av
detta tankeschema <strong>var</strong> att världen blev full av
»förrädare«, ett begrepp som innebär slut på dialog
och början på paranoia.
Nu <strong>var</strong> det ju ingen inbillning att Ruth First
dödades av en brevbomb 1984 i Maputo, eller att
en bilbomb apterades under Albie Sachs bil, eller
att Attati Mpakati från Malawi dödades i Harare
vid ett attentat. Ändå tycker jag att det bästa i frågan
sades av en etiopisk kamrat när några kamrater
misstänkte att Uppsala Afrikagrupps lokal <strong>var</strong>
avlyssnad av SÄPO: »Är <strong>vår</strong> lokal avlyssnad – nå,
då skall vi tala högt och tydligt så dom hör och
förstår vad vi säger.« Politisk paranoia är ingen
bra grund för en öppen diskussion. Den krympte
<strong>vår</strong>a tankar. Den krympte befrielserörelsernas
tankar.
Utan reservation citerar vi Frelimo-ledaren Samora
Machel som talar om »fienden gömd i <strong>vår</strong>
mitt« och om hur en sjuk<strong>vår</strong>darkurs 1968 inställdes
pga infiltratörer, som uppmanade till »stamtänkande,
rasism, själviskhet, äregirighet och korruption«
(s.114).
Vårt sätt att tänka i s<strong>var</strong>t och vitt väcker frågan
om vi <strong>var</strong> en sekt. Vissa drag fanns, åtminstone på
1970-talet när jag kom med. Trosvisshet, exklusivitet,
isolering, uppfattningen att de som inte
tänkte som vi antingen hade missförstått eller
tänkte fel, krav att uppoffra sig, hängivenhet för
en sak som vi inte trodde skulle uppnås inom
kort tid om ens inom <strong>vår</strong> livstid – allt detta fanns.
Men det fanns ingen total exklusivitet. Det fanns
inget totalitärt anspråk på medlemmarnas liv,
som sekter uppvisar. Sekter kännetecknas av regler
för sexuellt umgänge, antingen att det är tillåtet
mellan sektmedlemmarna enbart, eller enbart
med utomstående. I jämförelse <strong>var</strong> Afrikagrupperna
tämligen könlösa. Det <strong>var</strong> arbetet och det
politiska målet som gällde. Det hindrade inte att
någon kunde hitta sig en partner inom gruppen.
Och det hände att befrielserörelsernas män kunde
uppfatta kvinnliga medlemmar som kvinnor
för dem.
Visst gick vi helt upp i solidaritetsarbetet. Glöden
kom från att vi skrev inte bara en alternativ
historia bara om »de andra«, utan vi såg stödet
till befrielsekampen i <strong>södra</strong> Afrika som ett stöd
också till <strong>vår</strong> egen befrielse.
En gång sade den brittiska historikern Basil
Davidson till mig att »solidariteten med <strong>södra</strong> Afrika
har skapat en underbar internationell familj.«
Det är en känsla och övertygelse som lever
k<strong>var</strong> hos mig. Solidaritetsrörelsen är för oss som
<strong>var</strong> med ett viktigt kapitel i <strong>vår</strong>a liv. Den också en
del av Västerlandets idéhistoria. Därför är den
värd och viktig att dokumentera och diskutera.
<strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong> 197