När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

40 personer. Ett fåtal,
kanske femton,
bedrev det aktiva
politiska arbetet.
Det <strong>var</strong> inte fråga
om att jobba en
gång i veckan utan i
stort sett <strong>var</strong>je dag.
Vi resonerade att det
<strong>var</strong> bättre att ha ett
fåtal aktiva som
kunde ställa upp när
som helst än ett större
antal medlemmar,
Hans Tollin talar under en <strong>södra</strong>
Afrikavecka i mitten på
1980-talet
som man inte visste om de ställde upp när det väl
gällde. Därför hade vi ganska hårda medlemskrav.
Man skulle genomgå en grundcirkel
och det ställdes krav på aktivt arbete. Ville man
inte ställa upp på dessa krav kunde man bli stödmedlem.
Då kunde man gå på alla möten men
man hade ingen rösträtt.
Elitistiskt? I viss mån ja. Formellt sett <strong>var</strong> GAG
på 1970-talet en klanderfri demokratisk organisation
och yttrande<strong>frihet</strong>en stod högt i tak. Men i
det konkreta politiska arbetet <strong>var</strong> det bara en
handfull människor som styrde och ställde. Det
finns förklaringar till detta. Dels det redan nämnda
debattklimatet, präglat av småsint vänstersekterism.
Vi skulle ha kunnat sitta än idag och tjata
om exakta formuleringar på affischer och banderoller.
Men vi <strong>var</strong> inte någon rödvinsvänster utan
ville åstadkomma resultat. Därför <strong>var</strong> det viktigt
att enas inom ledningsgruppen och sedan köra i
gång.
Att lita på <strong>var</strong>andra
En annan aspekt <strong>var</strong> att vi <strong>var</strong> tvungna att lita på
<strong>var</strong>andra. Våra nattliga affischeringsronder föll
utanför lagens råmärken. Om någon åkte dit
kunde vi andra lita på att hon eller han skulle tiga
om sina medbrottslingar. Böter delade vi solidariskt.
<strong>När</strong> vi smög omkring i livsmedelsbutiker
och klistrade små klisterlappar med texten »Köp
inte Sydafrikanska <strong>var</strong>or« <strong>var</strong> vi knappast heller
lagliga. Vissa befrielserörelser i Afrika på den tiden
<strong>var</strong> fortfarande terroriststämplade, bl.a. <strong>var</strong>
ANCs status oklar. Vissa av oss <strong>var</strong> rädda för att
en Afrikagruppsaktivist skulle kunna anklagas för
samröre med terrorister.
<strong>När</strong> man idag ser tillbaka, slås man av att vi
åstadkom så mycket med få aktiva personer. Vi
förankrade bojkottidén. Vi samlade in mycket
pengar. Vi framställde informationsmaterial lokalt
och nationellt, arrangerade stora galor och
kulturarrangemang. Vi fick förankring i fackföreningsrörelsen.
Vi genomförde otaliga möten och
demonstrationer, appellmöten, föreläsningar på
skolor och folkhögskolor.
Vi samlade in pengar med ensamrätt på de två
ANC-galorna 29 och 30 september 1985, som
ordnades av Thomas Ledin och Mikael Wiehe
och andra inom musikrörelsen. Galorna gav ca 10
milj. kronor, som gavs till ANC. Olof Palme <strong>var</strong>
där och den svenska rockeliten.
Under slutet av sjuttiotalet och tio år framåt
<strong>var</strong> vi en aktiv del i en närradiostation, Radio Aktiv,
som bestod av ett flertal solidaritetsföreningar.
Vi gjorde många inslag och <strong>var</strong> en period den
drivande kraften.
<strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong> 69