När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

Umeå Ungdomsgrupp fanny ambjörnsson och siri ambjörnsson
Det är en sömnig lördagförmiddag i
Umeå. På torget, någonstans mellan Domus
och Åhléns och mitt emot Rådhuset,
har ett tiotal tjejer i trettonårsåldern samlats.
Det tisslas och tasslas, bergsprängare
placeras ut, någon tejpar wellpapp på sopkvastsskaft,
någon annan laddar knallpulverpistolen.
Runtomkring börjar folk så
smått samlas – kvinnor med alldeles för
tunga matkassar samsas med mammor
och pappor som stolt ser på när deras döttrar
förbereder sig. Så höjer Jenny, i vitsminkat
ansikte och iklädd sin pappas alltför
stora kostym, leksakspistolen mot himlen
och skjuter – föreställningen kan börja!
Umeå Ungdomsafrikagrupp startade i
slutet av 1980-talet. Det <strong>var</strong> en tid då solidaritet
och engagemang inte stod högt i kurs.
Framför allt inte engagemang för den så kallade
tredje världen. Och inte bland tonåringar. Trots
detta <strong>var</strong> vi ett gäng på ca 10‒15 tjejer som <strong>var</strong>je
fredag efter skolan träffades i en lokal i centrala
Umeå för att planera aktiviteter, prata världspolitik
och fika hembakad kladdkaka. Vi <strong>var</strong> mellan
12 och 20 år och enbart tjejer. Vissa gick i samma
klass, andra <strong>var</strong> ensamma i sin skola att vilja engagera
sig i en solidaritetsorganisation. Eftersom
det fanns få alternativ för dem som ville engagera
sig, blev Afrikagruppen en samlingsplats för alla
som <strong>var</strong> lite »annars«, som man säger i Umeå –
Polisbevakad president Botha talar till kuvade s<strong>var</strong>ta i Umeås gatuteater.
alla som ville något annat än att festa och hänga
på discon på fredagskvällarna.
I bakgrunden hörs rösterna. Slagorden. Sången. Ett
demonstrationståg, bestående av åtta s<strong>var</strong>tklädda
personer, kommer toi-toiande upp mot talarstolen
på Rådhustorget. Jenny, alias P.W. Botha, står stel i
sin kostym och blickar ut över publiken. Mässar
sitt förs<strong>var</strong> för apartheid. Bakom honom stegrar
sången, folket närmar sig. En lidande Jeanette, i
s<strong>var</strong>tmålat ansikte och trasiga, s<strong>var</strong>ta paltor, lösgör
sig ur gruppen och ställer sig väldigt nära Botha.
Höjer rösten. Tar till orda. Det blir ett brandtal.
74 <strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong>