När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

que ledde till att Svenska Frelimo-gruppen bildades
i januari 1966. Medlemmarna betalade regelbundet
en summa till Frelimo-insamlingen. Drivande
kraft <strong>var</strong> Sören Lindh. År 1966 inleddes
väpnad kamp även i Sydvästafrika (Namibia) och
1967 i Zimbabwe. Även här leddes kampen av
personer som genom antiapartheidrörelsen lärt
känna opinionsbildande svenskar.
Vietnam drog aktivister
I februari 1966 tog Svenska Sydafrikakommittén
ställning för väpnad kamp. Men samma år försvagades
antiapartheidrörelsen kraftigt när
många radikaliserade aktivister gick till FNLgrupperna,
som från 1965 seglade upp som den
ledande svenska rörelsen för solidaritet med fattiga
u-länder. FNL-grupperna drev linjen »samma
fiende här som där«, så vi kunde vänta oss ett förtroendefullt
samarbete. FNL-grupperna omhuldade
dock en tid »brännpunktsteorin«, som sade
att eftersom USA-imperialismen <strong>var</strong> huvudfienden
och nu <strong>var</strong> svagast i Indokina, så måste alla
solidariska krafter samlas i FNL-grupperna. Annat
<strong>var</strong> svek.
Men en del fortsatte sitt engagemang för <strong>södra</strong>
Afrika, nu med fokus på Portugals kolonier Angola,
Moçambique och även Guinea-Bissau och
ögruppen Kap Verde i Västafrika.
Under första halvan av 1970-talet kunde några
medlemmar i Afrikagrupperna med egna ögon se
befrielserörelsernas arbete i deras egna länder,
bland andra följande: Rolf Gustafsson och Knut
Andreasen från Lunds Afrikagrupp samt Bertil
Malmström från Uppsala Afrikagrupp besökte
befriade områden i Guinea-Bissau. Hillevi Nilsson
och Elisabeth Hedborg från Stockholms Afrikagrupp,
samt Knut Andreasen besökte MPLAs
befriade områden i Angola. Anders Johansson
besökte Frelimos befriade områden i Moçambique
i januari 1968. Resorna ledde till artiklar, utställningar,
bildband och även böcker. De stärkte
<strong>vår</strong> kunskap och trovärdighet. Författare och personer
från andra organisationer bidrog med
ögonvittnesskildringar. Anders Ehnmark och fotografen
Jean Hermanson samt de socialdemokratiska
politikerna Birgitta Dahl och Gunnar
Hofring rapporterade positivt från Guinea-Bissaus
befriade områden, likaså statsvetaren Lars
Rudebeck.
<strong>När</strong>a relationer
PAIGCs ledare Amilcar Cabral besökte Sverige
flera gånger i slutet på 1960-talet. Den pondus
han och Frelimo-ledaren Eduardo Mondlane hade
bidrog till att påverka Sveriges politik till förmån
för stöd till befrielserörelserna i Portugals
kolonier. Vi utvecklade nära relationer till Frelimos
officiella representant i Sverige Lourenco
Mutaca och till PAIGCs representant Onesimo
Silveira. För egen del hjälpte jag MPLA att öppna
kontor i Sverige. Jag arrangerade ett besök för
MPLAs vice ordförande Daniel Chipenda i maj
1970 och för MPLAs ordförande Agostinho Neto
i juli samma år. Jag förmedlade kontakt med socialdemokraternas
internationella sekreterare Pierre
Schori, som tog emot MPLA-ledarna och därefter
bidrog till att MPLA fick ett kontor i Stockholm.
Under flera år delade Stockholms Afrika-
44 <strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong>