När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

öppnar, kanske mer än vad som då avsågs, för
stor tolerans gentemot statsledningars repressiva
politik mot sina egna medborgare.
MPLA vann kriget och regeringsmakten i Angola,
men tvingades kämpa militärt många år efter
självständigheten 1975. I Moçambique kom
Frelimo-regeringens nationsbygge snart att undermineras,
bland annat av Renamo. Det såg ut
att understryka vikten av kompromisslöst (’villkorslöst’)
stöd till regimerna. Den 1978 bildade
rekryteringsorganisationen ARO sände ut volontärer
att arbeta genom centrala myndigheter. Enskilda
organisationer fanns inte och förtroendet
bakom <strong>vår</strong>t »villkorslösa stöd« till MPLA och
Frelimo utsträcktes till att även omfatta de nya
statliga myndigheterna.
I mötet med situationen i Moçambique gav
den hållningen problem. Många volontärer kom
att uppleva en annan verklighet än vad de förväntat
sig från förberedelserna i Sverige. De kunde
möjligen ventilera sin kritik internt, men förväntades
undvika offentlig diskussion. Kanske gjorde
vi de radikala elementen i de nya statsledningarna
en björntjänst med denna självcensur?
Intensiv debatt om ZAPU och ZANU
I kampen för ett fritt Zimbabwe konkurrerade
ZANU och ZAPU om omvärldens stöd. I Afrikagrupperna
<strong>var</strong> den interna debatten intensiv.
Därför välkomnade vi samgåendet mellan ZANU
och ZAPU i organisationen Patriotiska Fronten(PF).
<strong>När</strong> ZANU inför valet 1980 plötsligt
lämnade PF och gick till val ensam rådde stor
oklarhet om hur vi skulle ställa oss. Många
förblev tveksamma till att ge ZANU fullt stöd.
De första åren av Zimbabwes självständighet
utsattes de sydvästra delarna, Matabeleland, för
ett växande våld med rötter i den olösta konflikten
mellan ZANU och ZAPU. Rebeller med vapen
som <strong>var</strong>it ZAPUs vägrade att acceptera ZA-
NUs dominans. Mugabe-regimen skyllde på ZA-
PU och tog till mycket brutala straffexpeditioner
som slog hårt mot oskyldiga civila. Konflikten <strong>var</strong>ade
ända till slutet av 1987 då ZAPUs ledning
med Joshua Nkomo i spetsen tvingades låta sin
organisation uppgå i ZANU, som döptes om till
ZANU (PF). Zimbabwe blev därmed i praktiken
en enpartistat.
Hur s<strong>var</strong>ade Afrikagrupperna på denna politiska
utveckling? Den tidigare satsningen på Patriotiska
Fronten (i praktiken en taktisk fasad) innebar
att man undvek val mellan ZAPU (allierad
med ANC, MPLA, SWAPO och med Sovjet-länkar),
och ZANU (närmare PAC, efter 1975 även
Frelimo, och med Kina-länkar). Men snart började
lokalgrupper kräva bättre information. Styrelsen
beslöt 1983 att skriva ett brev till Zimbabwes
regering samtidigt som Afrikabulletinen uttryckte
kritik i en ledare kallad »Gladiatorerna« och i
en artikel om läget i regionen. Läget <strong>var</strong> olustigt.
Det dröjde till 1987 innan ARO inledde rekrytering
till Zimbabwe. Då markerades det också att
ett samarbete med regeringen (alltså myndigheterna)
liknande det vi hade haft annanstans <strong>var</strong>
helt uteslutet.
Om den komplexa verkligheten i Zimbabwe
hjälpte Afrikagrupperna bort från ’villkorslöst
stöd’ till den nya statsledningen, <strong>var</strong> situationen i
<strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong> 173