När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

Istället har de ställt upp skrivbord och valbås enligt
ett förutbestämt system.
Utanför hänger en blå banderoll med vita stora
bokstäver, »vote here« »stem hier« »vota« »apha«
på staketet till kyrkoherdens grav.
Denna första dag är bara en vallokal öppen i
Peddie. Det är röstning för dem som är för gamla
och sjuka för att stå i kö. En strid ström av minibussar
och privatbilar ringlar in på gården. Ut
strömmar gamla, handikappade och en och annan
höggravid kvinna. <strong>När</strong> röstningen
börjar står cirka 130 personer
utanför, det blir en lång
väntan på att få rösta.
Här i Peddie är alla förstagångsväljare
– både väljare och
valförrättare.
Vid ingången står två personer
och kollar ID-handlingarna.
Där kommer en gammal farbror
och sträcker fram en utsliten
passbok som ramlat i småbitar, sidan med foto
och namn är knappt läsbar.
En av de första vi följer in i lokalen är en handikappad
man i rullstol. Vid den första stationen
efter ID-kontrollen skall en kontroll av händerna
göras med en speciallampa, som avslöjar om man
redan röstat. Eftersom inga röstlängder förekommer
får <strong>var</strong>je röstande ena handen märkt med
osynligt bläck för att inte kunna rösta igen. Problemet
är bara att mannen i rullstolen har gravt
missbildade händer, låsta i inåtböjt läge så de är
omöjliga att föra in under UV-lampan. Skötaren
som är med honom sätter sig då ned framför
mannen och snör av skor och strumpor. Sen tar
funktionären lampan under armen och glider
ned under bordet för att kontrollera fötterna.
Samma sak vid tredje stationen där de sprejar foten
med osynligt bläck, och kontrollerar med
lampa att märkningen tagit.
Det sydafrikanska valet innehöll många sådana
ögonblick när det omöjliga gjordes möjligt.
För att hindra valfusk i Sydafrikas första fria
val, hade den oberoende valkommissionen skapat
en valprocedur som <strong>var</strong> så
avancerad att ingen begrep
fullt ut hur man skulle göra.
Vi fick en glimt av valkommissionens
byråkratiska nåd
när det <strong>var</strong> dags att försegla
de första valurnorna. Ur en
låda plockade man upp lack,
sigill, metallsigill, metalltejp
och en stor lapp för ursprungsmärkning.
Hur skulle man nu göra? Hemlighetsmakeriet
hade <strong>var</strong>it så totalt att ingen hade fått se valurnorna
innan de kom på plats i vallokalerna, än
mindre instruerats att hantera dem. Dörrarna till
lokalen stängdes och valförrättare, partirepresentanter,
valövervakare och observatörer samlades i
en tyst begrundan kring den olycksaliga lådans
innehåll. Det blev ett grupparbete för att lista ut
alla tänkbara förseglingar så valurnan skulle <strong>var</strong>a
helt fusksäker. Ulf som i sitt jobb på AGA förseglar
gasflaskor hade ett klart försprång.
Som kronan på verket för att garantera förseglingen
skulle valurnan förses med ett gammal-
»Vuxna människor <strong>var</strong>s röst
aldrig tidigare räknats fick nu
för första gången gå till
valurnorna på samma villkor
som deras tidigare
förtryckare.«
<strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong> 161