När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

hem. »Freedom in our lifetime«, brukade det sägas.
Men frågan är om vi solidaritetsarbetare
trodde på det slagordet. Det <strong>var</strong> kanske snarast ett
trösteord mot hopplösheten.
Lärarna Håkan Karlsson, Cristina Andersson
och Karin Carlsson kom till Somafco i början av
1990-talet. För dem <strong>var</strong> situationen återigen en
annan. Sydafrika hade kommit närmare igen. Nu
kom politiska förändringar slag i slag. I september
1989 hade Karin Persson skrivit: »Att få bo
och arbeta på Mazimbu nu är ett stort privilegium.
Vi är på något sätt i händelsernas centrum,
trots alla milen mellan Mazimbu och Sydafrika.
Framtidsperpektivet för AROs arbete på Mazimbu
är ju helt självklart att få avsluta det så snart
som möjligt – därför att ANCarna åker hem«.
Den långa vägen hem
I februari 1990 legaliserades ANC, vilket <strong>var</strong> ett
oerhört glädjebud. Men det betydde inte ens ett
slut på strömmen av nyanlända från Sydafrika.
Tvärtom lockades många dit av publiciteten
kring Nelson Mandelas och Walter Sisulus besök i
Mazimbu. Andra flydde från det upptrappade
våldet i Johannesburg och Natal.
Samtidigt började den mödosamma, utdragna
repatrieringsprocessen. På väggen till administrationsbyggnaden
kom listor upp med namn på
dem som apartheidregimen hade beviljat rätt att
återvända. Dit styrde folk sina steg gång på gång
för att kolla om de fanns med, utan att visa sina
motstridiga känslor. Där fanns hopp och besvikelse,
skräcken att bli bortglömd och k<strong>var</strong>lämnad
när de andra begav sig iväg, och kanske ängslan
över vad som skulle hända en i ett Sydafrika där
man efter år i exil inte längre hade en naturlig
plats. Det gällde för alla att vänja sig vid ett normalt
samhälle, med pengar, anställningar, hyror.
Det <strong>var</strong> s<strong>vår</strong>t att få primärskolan att fungera
när de kompetenta ANC-ledarna åkte hem för att
delta i avvecklingen av apartheid, eller helt enkelt
för att de äntligen fick återvända. Oro och moralupplösning
växte. De unga män som tillfälligt
satts som ledare för lägret hade inte tillräcklig
auktoritet för att hindra att kriminalitet, desperation
och vanskötsel bredde ut sig. Tre afrikagruppslärare
stod hjälplösa inför maktmissbruk
som drabbade primärskolan och blev själva måltavla
för trakasserier när de reagerade mot att
skolaga infördes. Efter diskussion med lägerledningen
och uppmuntrade av ANC-organ utanför
lägret beslutade Afrikagruppernas styrelse att dra
tillbaka sina lärare från och med slutet av juni
1991. Strax efteråt beslutade ANC att skolan skulle
läggas ner.
Efter att primärskolan avvecklades fanns en afrikagruppare
k<strong>var</strong>, sjuksköterskan Kikki Petersson.
Förhållandena <strong>var</strong> fortfarande kaotiska, och
därför arrangerades något som knappast <strong>var</strong>it
möjligt under tidigare år – telefonkontakt med
kontoret i Stockholm. På överenskommen tid
<strong>var</strong>je vecka skulle Kikki befinna sig på Morogoro
Hotel, som med litet tur kunde nås per telefon
från Sverige.
Några månader senare <strong>var</strong> tiden mogen att
överföra afrikagruppsbilarna i ANC-ägo, och
Kikki reste hem. Afrikagruppernas saga i Mazimbu
<strong>var</strong> all, efter ganska precis tio år.
<strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong> 151