När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

om den svenska vietnamrörelsen: »vi bör kunna
hålla oss helnyktra…stöder man Vietnams folk,
gör man det alltid« (s. 247). På 1970-talet manifesterades
också aktivistidealet i Afrikagrupperna
genom den regel som föreskrev att den som ville
bli medlem först måste gå den studiecirkel där
man läste och diskuterade den studiebok om <strong>södra</strong>
Afrika som producerats av Afrikagrupperna.
Elitism och anti-elitism
Även om detta aktivistideal implicerar en form av
elitism (eftersom det framför
allt stämde överens med den
livssituation som unga och
studenter befinner sig i), så
betonade Afrikagrupperna
starkt en antiauktoritär organisationsform,
som också delvis
<strong>var</strong> ett arv från den svenska
folkörelsekulturen, och
som satte kollektivet framför
individen. Som ett resultat av
detta lät man länge artiklarna
i Afrikabulletinen <strong>var</strong>a osignerade och man avstod
från att välja en ordförande (även om man,
av praktiska skäl, och efter en del kompromissande,
utsåg en ’inofficiell’ ordförande) .
Kontrasten mellan denna anti-elitism och den
rörelsekultur som präglade AAM medförde en
stark känsla av främlingskap hos de aktivister
som besökte några av AAMs större möten i London
där organisationens celebriteter när<strong>var</strong>ade.
Kerstin Bjurman på Afrikabulletinen minns sin
förvåning inför AAMs ’high society’:
»Trots sina uppvisningar av
celebriteter, och trots att den
ofta kritiserades för att <strong>var</strong>a en
toppstyrd organisation,
utvecklade AAM med åren en
stark lokal förankring i hela
Storbritannien.«
»Dom hade ju väldigt många lorder och lordinnor,
countesses, fina figurer som högsta höns i
organisationen, galjonsfigurer längst upp, och
dom hade väldigt många gamla gråhåriga damer
med på mötena som kucklade med ärkebiskopen.
Men jag tror att i och med att det <strong>var</strong> Trevor
Huddleston som drog igång det, så gick dom på
ett annat skikt från början, här växte det mer
fram från gräsrötter och socialdemokrati.«
Vi talar om en skillnad med avseende på vad
som på engelska kallas public image. Trots sina
uppvisningar av celebriteter,
och trots att den ofta kritiserades
för att <strong>var</strong>a en toppstyrd
organisation, utvecklade
AAM med åren en stark
lokal förankring i hela Storbritannien.
År 1990 hade
den 184 lokalgrupper (vilket
kan jämföras med Afrikagruppernas
33 och ISAKs 10
lokalgrupper vid samma
tidpunkt). Med avseende på
medlemskap kan <strong>var</strong>ken Afrikagrupperna eller
AAM göra anspråk på att <strong>var</strong>a en gräsrotsorganisation
– först under sena 1980-talet steg AAMs
medlemstal över 8000, med en topp på 18 000
medlemmar 1987‒88. Även om Afrikagrupperna
medlemsantal långsamt steg, låg det aldrig på
mer än strax över 2000.
Dessa medlemstal måste ses i relation till karaktären
hos de nya sociala rörelserna, där inte lika
stor vikt läggs vid medlemskap som i de gamla
rörelserna. Den strategi som i hög grad präglade
190 <strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong>