När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

estämde vi att alla projekt i princip skulle ha en
stödgrupp i Sverige för att få in egeninsatsen, följa
och stödja projektarbetet i Afrika samt informera
och engagera människor. Vi startade en
egen intern tidskrift, Solidaritetsarbetaren, så att
vi kunde redovisa, analysera och diskutera erfarenheterna
från arbetet ute och hemma.
Nu utkristalliserades också den arbetsmodell
för rekrytering som »arbetsförmedling« som <strong>var</strong>it
dominerande till idag. Vi utbildade och informerade
intresserade och engagerade människor,
intervjuade dem och sökte sedan lämpliga jobb
för dem i <strong>vår</strong>a samarbetsländer. Eftersom vi i seminarieledningen
i praktiken levde två veckor
tillsammans med deltagarna fick vi en ganska
god bild av personerna, deras motiv och inställning.
Särskilt i början <strong>var</strong> det en viktig kompensation
för <strong>vår</strong> något bristande intervjuteknik. Efter
seminariet gjordes vanligen ett individuellt
förberedelseprogram med återkommande kontakter,
som också gav information som fyllde på
<strong>vår</strong> kännedom om de rekryterade. Modellen fungerade.
Gradvis har det också blivit efterfrågestyrd
punktrekrytering av personer för specifika tjänster,
en mer ömtålig och s<strong>vår</strong> uppgift. Många
tjänster inom exempelvis skola och hälso<strong>vår</strong>d har
kunnat fyllas med inhemsk personal, allt eftersom
länderna utbildat egen personal. I takt med
detta har antalet utresta sjunkit. Allt fler tjänster
ute har knutits till projekt, vilket skapat »förbindelseofficerare«
mellan <strong>vår</strong>a samarbetspartner
och Afrikagrupperna.
<strong>När</strong> verksamheten i länderna växte, <strong>vår</strong>t för-
AROs och Afrikagruppernas invecklade relation förklaras här av Sören
Lindh, Bertil Högberg får hålla i.
troende hos samarbetspartnerna ökade och allt
fler solidaritetsarbetare återvände med erfarenheter
och idéer breddades kretsen av sympatisörer
och samarbetsorganisationer på hemmaplan.
Till detta bidrog lokala klädinsamlingar, oftast
tillsammans med Emmaus, Brödet och Fiskarna i
Västerås och Praktisk Solidaritet, och stora sändningar
till Moçambique, Angola och till ANC.
Allt detta ledde till att vi började kunna genomföra
egna stödprojekt i Södra Afrika.
Sjuk<strong>vår</strong>d till SWAPO
Afrikagruppernas första projekt startades av
AGIS 1980 tillsammans med Brödet och
Fiskarna, då projektet Sjuk<strong>vår</strong>d till SWAPO inleddes.
ARO startade ungefär samtidigt ett utbildningsprojekt
för sjuk<strong>vår</strong>dspersonal i barn-
<strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong> 135