När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

studentkårens representanter ville att <strong>vår</strong>a bidrag
enbart skulle gå till »humanitära, icke-aggressiva
projekt«. Vi i gruppen stödde motståndet i Sydafrika.
I stället för att samla in pengar till »rasförtryckets
offer« stod det på <strong>vår</strong>a bössor »ANC«.
Våren 1967 gav plötsligt polismyndigheten i
Uppsala inte längre tillstånd till bössinsamling
för FNL eller ANC med motiveringen att de insamlade
pengarna skulle kunna gå till vapen.
FNL-kommittén och Sydafrikagruppen gick då i
samförstånd ut trots avslaget. Lördagen den 20
maj stod jag vid Västertorg då polisen svängde
upp, plockade in mig i bilen och beslagtog ANCbössan.
Tre FNL-are och jag dömdes framåt hösten
till dagsböter. Efter denna illegala bössinsamling
trädde Heimdal ut ur Sydafrikakommittén.
Jag <strong>var</strong> gruppens och kommitténs chaufför de
här åren eftersom jag <strong>var</strong> den av oss som hade
tillgång till bil – en liten röd Morris, så kallad
hundkoja, som jag delade med mina två syskon.
Om något skulle fraktas eller hämtas inom Uppsala
eller vid Arlanda eller Stockholm så använde
vi kojan: högtalare, strålkastare, banderoller, plakat,
bulletinpackar, konst- och fotoutställningar,
allt stuvades in i den låga lilla kojan. Sam
Nujoma, Oliver Tambo och Amilcar Cabral har
alla hukat i den.
Jag sögs i olika riktningar i den allmänna
vänsterströmningen. Jag ledde en studiecirkel
kring Latinamerika och <strong>var</strong> nära att åka till Kuba.
Jag läste Marx, Lenin och Mao, diskuterade kring
socialismen, kommunismen, anarkismen. Jag hade
ensamma uppgörelser med tidigare fördomar,
men de sena nätterna med tidskrifter och böcker
PAIGCs ledare Amilcar Cabral drog mycket folk till sitt tal
i Universitetsaulan i Uppsala 3 oktober 1969.
innehöll också tvivel. Skulle FNL krossas? Skulle
ANC verkligen kunna göra något? Vi visste att gerillakrig
hade startat i Angola, Moçambique och
Guinea-Bissau, men <strong>var</strong> det verkligen något bra
på gång? I april hade en junta tagit makten i Grekland
och i juni drabbades arabvärlden av sitt
stora trauma: Israel slog till i sex-dagarskriget.
Världen såg ut att bli sämre. En filmstudiokompis
kom hem från Frankrike på hösten med ett besviket
intryck av Parisvänstern: smågrupper, splittring,
håglöshet. Strömmen som fick allt fler tillflöden
stannade upp i virvlar och bakvatten. I oktober
kom tragedin i Bolivia – Che Gue<strong>var</strong>a och
hans gerillagrupp hade stupat. Jag satte upp en
meterhög Che-affisch i mitt rum så att den syntes
tydligt nere från Sysslomansgatan.
48 <strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong>