När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

antiapartheidrörelsen både i Sverige och Storbritannien
<strong>var</strong> skapandet av nätverk, en slags osynlig
infrastruktur, som snabbt kunde mobiliseras i
samband med att uppmärksamheten av olika skäl
plötsligt hamnade på Sydafrika.
Vardagsaktivism
Men vid sidan av sådana tillfällen av spektakulär
mobilisering, inbegrep nätverkandet också ett
starkt element av <strong>var</strong>dagsaktivism, som förutom
aktivt arbete i en solidaritetsorganisation också
kunde innebära att bojkotta sydafrikanska <strong>var</strong>or
eller bara bära en knapp eller en t-shirt
som spred rörelsens budskap. En sådan
<strong>var</strong>dagsaktivism bygger på två former
av livspolitik, som representerar skilda
grader av engagemang. Nyckelaktivisterna
ägnar sig åt aktivism som en livsform,
som bland annat inbegriper organiserande
av kampanjer, bojkotter och demonstrationer,
som möjliggör den livsstilspolitik
som bärs upp av människor som inte kan betraktas
som aktivister men inte desto mindre bidrar
till en rörelse genom olika former av mer eller
mindre kontinuerliga eller sporadiska <strong>var</strong>dagshandlingar.
Med den viktiga reservationen för brittiska
AAMs starka folkliga förankring (framför allt under
det sena 1980-talet) pekar kontrasten mellan
dess betoning på ‘the image of respectability’ och
Afrikagruppernas anti-elitism på betydelsefulla
skillnader mellan de politiska kontexter som de
båda organisationerna verkade i – och även på de
ekonomiska implikationerna av dess skillnader.
På samma sätt som ’the image of respectability’
<strong>var</strong> viktig för AAMs fundraising, innebar Afrikagruppernas
anknytning till den svenska folkrörelsekulturen
att statliga tjänstemän och politiker
hela tiden fanns på dialogavstånd – och till att organisationen
fick tillgång till statligt ekonomiskt
stöd. Paradoxalt nog kan man kanske något tillspetsat
säga att Afrikagruppernas folkrörelseförankring,
med dess betoning på anti-elitism,
<strong>var</strong> förknippad med en närhet till den svenska
politiska eliten.
Hur ska man förklara skillnaderna och likheterna
mellan den brittiska och den svenska
antiapartheidrörelsen? En inflytelserik
teoribildning inom rörelseforskning
menar att sociala rörelsers relativa
framgångar till väsentliga delar bestäms
av (nationella) politiska möjlighetsstrukturer
(political opportunity
structures). Tre sådana möjlighetsstrukturer
som brukar lyftas fram är:
1) det politiska systemets relativa öppenhet,
2) förekomsten av allianser mellan olika typer av
eliter (till exempel ekonomiska och politiska)
som kan förs<strong>vår</strong>a rörelsens inflytande,
3) förekomsten av allianser mellan eliter och rörelser,
som kan underlätta inflytande.
Med denna utgångspunkt kan man för det första
konstatera att det svenska politiska systemet <strong>var</strong>
betydligt mer öppet för påverkan än det brittiska
vad gäller denna specifika fråga. För det andra <strong>var</strong>
alliansen mellan den ekonomiska och politiska
eliten betydligt starkare i Storbritannien, särskilt
<strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong> 191