När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

Vad vi skrev, <strong>var</strong> vi teg mai palmberg
»Boken syftar framför allt till att skapa ökad
förståelse för och solidaritet med frigörelsen i
<strong>södra</strong> Afrika. Det är här konflikten är hårdast
mellan strävan till frigörelse och mänskliga
värdighet å ena sidan och rasism å andra sidan.«
Så skrev jag i förordet till Afrikagruppernas studiebok
Befrielsekampen i Afrika. Första upplagan
kom ut sensommaren 1977. En första omarbetad
upplaga utkom oktober 1980, <strong>var</strong>ifrån citaten nedan
är hämtade. Vi ville ge ett alternativ till hur
Afrika och i synnerhet befrielsekampen i <strong>södra</strong>
Afrika behandlades i massmedia. Kapitelutkast
skrevs av en handfull aktivister, <strong>var</strong>efter texterna
skickades till alla lokalgrupper. Jag hade uppgiften
som redaktör och skrev ihop nya texter, som
sedan manglades på stormöten. Det <strong>var</strong> långa
möten på Afrikagruppernas lokal i Stockholm.
En gång missade jag sista tåget till Uppsala. Men
någon spännande motsättning minns jag inte. På
ingen viktig fråga trumfades en syn igenom mot
opposition. Aldrig hörde jag heller senare om
principiell kritik av innehållet hos någon av de
många läsarna och studiecirklarna. Jag vill därför
hävda att boken uttrycker i stort sett vad vi ville
säga.
Det kan te sig som lättköpt kritik att nu peka
på brister i <strong>vår</strong> alternativa syn. Men en kritisk
blick är nödvändig för att »hantera <strong>vår</strong> besvikelse«
(för att låna ett uttryck från debatten om
vänsterns väg) över att
drömmen om »den nya
människan« och det nya
samhället inte gått i uppfyllelse.
En del må säga att
»man måste förstå <strong>var</strong>för
Jeppe super«, och mena att
hela förklaringen ligger i
att imperialismen saboterat
framstegen. Jag menar
att man inte kan utesluta
att det också fanns brister i
det sätt vi betraktade
verkligheten. En sådan
granskning är inte självspäkning
utan ett försök
att förstå. Vad vi sade och vad
vi inte sade måste ses mot bakgrund av <strong>vår</strong>a
målsättningar och den tidsepok vi levde i.
Vårt främsta mål <strong>var</strong> att praktisera solidaritet.
I Befrielsekampen i Afrika ges ingen definition av
‘solidaritet’. Det sägs bara (sida 289) att insikt i
ekonomiska utsugningen och direkt stöd till befrielserörelserna
kom först med den antiimperialistiska
solidaritetsrörelsen för <strong>södra</strong> Afrika, som
efterträdde Svenska Sydafrikakommittén. Solidaritet
verkar skilja sig från annat bistånd genom att
det ges på mottagarens villkor och genom att behovet
av bistånd förklaras i en vänsteranalys av
globala maktförhållanden. Vår aktivism vilade på
samma tänkande som de s<strong>var</strong>ta pantrarnas i
Studieboken
från 1977,
som gav
grundplåt
för kansliet.
<strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong> 193