När södra Afrikas frihet var vår - The Nordic Documentation on the ...

Min väg – Mai Palmberg
Det hade inte blivit Afrika och Afrikagrup-perna
för mig om jag inte hade
studerat i USA de två åren efter studentexamen
från Åbo svenska flicklyceum 1962.
I USA studerade jag 1962 till 1964 i ett litet
flickcollege för rika familjers döttrar i Bradford,
Massachusetts. Under två år och massor av läsande
förvandlades jag från konservativ till radikal.
Lärarna <strong>var</strong> progressiva, engagerade och
inspirerande och tiderna <strong>var</strong> omvälvande.
Mina vägar till solidaritetsrörelsen <strong>var</strong> två
För det första glädjeyran bland internationalister
och antirasister kring de nya självständiga
staterna i s<strong>var</strong>ta Afrika med jätten Nigeria i
spetsen. De skulle ge ett efterlängtat alternativ
till de på olika sätt omänskliga systemen i väst
och öst. Ghanas president Nkrumah <strong>var</strong> min favorit.
I Baltimore hörde jag (och ett par tusen
andra) Miriam Makeba sjunga och tala om den
ofullbordade <strong>frihet</strong>en i Sydafrika.
Den andra vägen <strong>var</strong> medborgarrättsrörelsen
i USA och mötet med rasismen. I det lilla Finland
fanns visserligen rasism i <strong>vår</strong>a huvuden,
men få möten med s<strong>var</strong>ta . Jag <strong>var</strong> framgångsrikt
indoktrinerad om hur USA <strong>var</strong> <strong>frihet</strong>ens
obefläckade land, så jag fick en kulturchock vid
mötet med rasismen, diskrimineringen i norr
och segregationen i söder. Jag äcklades av hyckleriet.
Jag deltog genom studentorganisationen i
stödet till en kampanj Student Non-Violent
Coordinating Committee (SNCC) organiserade
för stöd till s<strong>var</strong>ta i sydstaterna som ville rösta
1964 (och som hundra år efter inbördeskriget
ännu inte kunde det). Jag fick tillfälle att träffa
Malcolm X privat påsken 1964.
<strong>När</strong> jag återvände till Åbo och började studera
statskunskap valde jag att skriva uppsatser
om panafrikanism och afrikansk socialism. Men
sen kom studentrevolten och jag blev en av de
drivande vid Åbo Akademi. Vi <strong>var</strong> antiauktoritära
och provocerande. Första årets studenter
skulle göra arbetsplikt för något gott ändamål,
det skulle bli krigsveteranerna. Vi föreslog FRE-
LIMO och överöstes med chauvinistiskt hat.
För att få ro att studera och inte bara revoltera
tog jag mig 1969 till Uppsala och Nordiska
Afrikainstitutets bibliotek. Friden <strong>var</strong> inte lång<strong>var</strong>ig.
Våren 1970 gick jag till universitetet i
Uppsala för att lyssna på en föreläsning av Senegals
president Leopold Senghor. Den avbröts av
Uppsala Afrikagrupps protest. Jag imponerades
och gick med. En ny och lång period av aktivism
började.
I Afrikagrupperna har jag allra mest gjort det
jag tror jag kan bäst, att skriva. Solidaritetsarbetet
blev sedan både mening och miljö för mig.
Utan solidaritetsrörelsen hade jag för länge sedan
återvänt till Finland. Sedan 1984 har jag
haft förmånen att även på arbetstid arbeta med
Afrika. på Nordiska Afrikainstitutet.
<strong>När</strong> <strong>södra</strong> <strong>Afrikas</strong> <strong>frihet</strong> <strong>var</strong> <strong>vår</strong> 61