Organised Crime & Crime Prevention - what works? - Scandinavian ...

NSfK´s 40. forskerseminar, Espoo, Finland 1998
sportutrustning. Dessutom hade "förskole- och fritidshemsverksamheten, den sociala hemhjälpen,
föräldrautbildningen och fritidsverksamheten /.../ givetvis också en klart förebyggande
karaktär" (ibid, s. 253), liksom kommunernas fritids- och kulturverksamhet:
allt
“Kommunernas förebyggande arbete för barn och ungdom är enligt min mening en av
de viktigaste uppgifterna som kommunerna har. Denna är emellertid inte bara
socialtjänstens uppgift. Som socialutredningen också pekat på har det i kommunerna
vuxit fram en omfattande förebyggande barn- och ungdomsverksamhet, där framför
fritids- och kulturnämnderna tillsammans med de sociala organen har deltagit i
uppbyggnadsarbetet.” (ibid, s. 254).
1980-talets brottsprevention karaktäriserades mer av åtgärder som innebar och syftade till
socialisation – och i viss mån distraktion – av ungdomar genom att öka deras delaktighet i
"vuxensamhället" och deras medansvar för den "lokala miljön" (1). Men målet med denna
delaktighet växlade mellan att tillerkänna ungdomar inflytande över samhället å ena sidan,
och att anpassa och inlemma dem i samhället, så som det redan var strukturerat och
organiserat, å andra sidan. Den senare varianten, som alltså var mer orienterad mot "uppfostran"
vann successivt mark i slutet av 1980-talet. Under hela 1980-talet förekom också rikligt
med förebyggande ungdomsprojekt som mest syftade till distraktion, såsom drogfria danser
och olika fritidsaktiviteter i föreningsregi (Sahlin 1992). Mot slutet av decenniet växte nya
former av brottsprevention fram, mer inriktade på övervakning och direkt kontroll, om än
ännu främst genom informella aktörer, t.ex. föräldravandringar (2) (ibid.).3
Med hänvisning till bl.a. det svenska Nationella brottsförebyggande programmets (Allas vårt
ansvar, Ds 1996:59) tonvikt vid situationell prevention och kontroll av ungdomar och den
positiva uppmärksamhet New York-polisens nolltoleransstrategi rönt i landet hävdar jag att
tonvikten vid ett "försvar" av samhällets ordning genom ökad kontroll av platser och individer
(2) accentuerats mer under 1990-talet, samtidigt som åtgärderna blivit mer kortsiktiga, så att
social kontroll förväntas förhindra så att säga själva genomförandet av avvikande handlingar.
I Sverige pågår f.n. försöksverksamhet med "nolltolerans" efter New-York-polisens modell i
bl.a. Eskilstuna (Wikström, Dolmén & Fermefors 1997) och Stockholm. Enligt förespråkare
för modellen (t.ex. Wilson & Kelling 1982, 1989; Kelling & Coles 1996) bör (lokal-
)samhällets intressen ha företräde framför individernas frihet och rättigheter och ordningen
upprätthållas genom kontroll och ingripanden, som förväntas ge omedelbara resultat i form av
minskad brottslighet.
Därutöver förefaller 1990-talets brottsprevention i Sverige kännetecknas av omstruktureringar
av myndigheternas organisation och lagändringar för att samordna och/eller effektivisera
myndigheternas kontroll, något som bl.a. märks i polisens inriktning på s.k. problemorienterat
arbete, närpolisorganisationen och inrättandet av lokala brottsförebyggande råd och annan
formaliserad myndighetssamverkan mot brott (4).
3 Ett tragikomiskt exempel är ett bostadsområde i Malmö, som varit föremål för en rad förebyggande projekt
under 1980-talet vilka omfattade allt från upprustning av utemiljön, uppbyggnad av ett lokalt föreningsliv samt
aktiviteter och samlingslokaler för såväl vuxna som ungdomar i områdets centrum. Det senaste ungdomsprojektet
avbröts dock i början av 1990-talet, varefter närpolisen flyttade in i den nedlagda Folkets husföreningens lokaler.
235