Organised Crime & Crime Prevention - what works? - Scandinavian ...

NSfK´s 40. forskerseminar, Espoo, Finland 1998
förhållanden, som brukar räknas som riskfaktorer, såsom att ha fattiga, ensamstående eller
arbetslösa föräldrar. I mer än var tredje kommun måste barnen år 1996 lämna den kommunala
barnomsorgen om en förälder är arbetslös, vilket under 1994 gällde 40 procent av LOhushållen.
Tillsammans med avgiftshöjningar bidrar detta till att många barn till
låginkomsttagare i praktiken utestängs från barnomsorg (Arbetet Nyheterna 961105).
Designproblem
Det femte problemet gäller möjligheten att göra en "inverterad utvärdering". Inom socialpolitik
är det ovanligt svårt att genomföra forskning med en experimentliknande design,
vilken fordrar att insatser sätts in lokalt och avgränsat i ett område eller för en grupp,
samtidigt som en kontrollgrupp med i övrigt likartade förhållanden och förutsättningar inte får
del av den. Nedskärningar inom skola och omsorg sker inte i ett vakuum, utan i en miljö där
andra förändringar pågår samtidigt. För att undersöka deras eventuella effekter på
brottsligheten måste man därför också studera andra förhållanden och orsaker som har
betydelse för brottsutvecklingen, liksom vad som görs för att kompensera för negativa
konsekvenser.
För det första; vad gäller mätning av omedelbara effekter finns ingen given överensstämmelse
mellan var barn bor, går i skolan, respektive deltar i eventuella fritidsaktiviteter å ena sidan,
och var de begår brott, vandaliserar, stör eller slåss å andra sidan. Vad gäller långsiktiga
effekter, får man räkna med att barnen och deras familjer flyttar och byter skolor och
naturligtvis exponeras för en rad andra åtgärder och "orsaksfaktorer", som i sin tur förändras
under årens lopp.
För det andra; myndigheter är skyldiga att behandla kommunbefolkningen rättvist, och i varje
enskilt fall motverka negativa effekter av ett ojämnt utbud. Om exempelvis en kommundel
har och en annan saknar skolbarnomsorg, kan man förvänta att barn från den förra, om de
anses vara i särskilt behov av det, ändå får plats på fritidshemmet eller omsorg i någon
alternativ form. Med andra ord kommer selektiva insatser att tas i anspråk i varierande
utsträckning för att kompensera förlusten av generella insatser, vilket försvårar mätningar av
effekter.
För det tredje; det går givetvis inte att förbjuda vare sig allmänheten, organisationer eller
kommunala förvaltningar att utveckla alternativa verksamheter för att direkt kompensera för
brister i det kommunala utbudet, t.ex. i form av privata, lokala arrangemang för barntillsyn,
som kanske inte alltid är offentligt kända.
För det fjärde; en kommun eller kommundel kan inte hållas "projektfri". I såväl ett "experimentområde"
som i kontrollområdet kan man förvänta sig ett antal större eller mindre
satsningar på verksamheter av annan karaktär, som har möjliga brottsförebyggande effekter.
Det är t.ex. rimligt att anta att information om eventuell ökad brottslighet i ett område eller
inom en åldersgrupp bemöts med lokala brottsförebyggande projekt, som syftar till att
motverka den negativa utvecklingen. Därmed ökas också konkurrensen mellan olika förklaringar
till de förändringar som följer därefter (eller uteblir).
I dessa fyra avseenden är mätproblemen likartade dem man möter vid utvärdering av projekt
med brottsförebyggande syften. Men beträffande nedskärningar tillkommer även andra
svårigheter. Reducering eller avveckling inom socialpolitik och omsorg är sällan av "försökskaraktär"
utan resultat av mer eller mindre definitiva beslut, som dessutom ofta presenteras
som oundvikliga, och därför i princip irreversibla. Att förändringarna genomförs utan
246