Bortom förlägenheten

Librarians do not have the subject expertise
required in teaching in the disciplines.
Instructional faculty are not knowledgeable
about the changes occurring on a daily and
weekly basis in our exploding information
universe. It takes both classroom instructors
and librarians to teach students to develop
adequate research skills.
Bibliotekarier har inte lärarnas ämnesexpertis
och lärare är inte alltid lika
bevandrade som bibliotekarier åtminstone
bör vara i medie- och informationskunnighetens
föränderliga och
ständigt expanderande landskap. Bara
tillsammans blir de kompletta på det
här området, vilket också framgår av en
betydligt senare fallstudie där det hävdas
att ”Effective instruction requires
the professor and librarian to work together
as partners to achieve a common
goal” (Meulemans & Carr, 2012, p. 82).
På svensk botten för bl.a. Anving et al.
ett liknande resonemang och menar
att det i ljuset av vad som framkommit
genom praktisk erfarenhet och av både
äldre och nyare forskning förefaller
”märkligt att det sätt på vilket vi arbetar
med studenternas informationskompetens
ofta sker åtskilt från lärandet i de
traditionella substansämnen – statsvetenskap,
sociologi, psykologi, biologi,
teknik eller vad det kan vara frågan om
– som våra studenter ägnar sin
huvudsakliga universitetsutbildning
åt” (2012, s. 3).
Inte bara märkligt utan också oroande
är att begreppen informationskunnighet
och mediekunnighet inte
förekommer i den mycket livaktiga
debatten om den svenska högskoleutbildningens
kvalitet. Sällan eller aldrig
nämns begreppen eller forskningsfältet
under de storföreläsningar om
akademisk kvalitet som med jämna
mellanrum arrangeras vid våra lärosäten.
Om vi universitets- och högskolebibliotekarier
vill vara med och bidra till
uppfyllandet av det högt ställda målet att
placera Sverige i det främsta ledet bland
kunskapsnationer måste vi ta ett större
ansvar för att utveckla och synliggöra
bibliotekets pedagogiska verksamhet.
Ett sätt att göra det är att ställa krav på
den akademiska och politiska ledningen
för högskolan. Ett annat är att
delta i det offentliga samtalet utanför
bibliotekssfären för att ge andra nyckelaktörer
och beslutsfattare en inblick
i och möjlighet att reflektera över ett
område där Sverige allvarligt hamnat
på efterkälken och där vi som informationsspecialister
under årens lopp
förskaffat oss en viss expertis. Det är
med andra ord utomordentligt viktigt
att pedagogiskt verksamma bibliotekarier
vid behov förmår axla rollen som
skickliga kommunikatörer, i synnerhet
som en av professionens kärnkompetenser
utgör en förutsättning för hög
utbildningskvalitet, liksom för det
livslånga lärandet, något som avspeglas
med emfas i UNESCOs policy- och
strategidokument, där det hävdas
att ”Media and Information Literacy
(MIL) is a basis for enhancing access to
information and knowledge, freedom
of expression, and quality education”
(Grizzle & Torras Calvo, 2013, p. 7).
Frågor kring medie- och informationskunnighet
berör utbildningssystemet
på alla nivåer i grunden, och därigenom
samhället i stort. Det gör avsaknaden av
nationella riktlinjer desto mer oroande.
22