Ortsbor berättar - Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut

Gunnar Carlsson som bodde på andra sidan sundet hade vid flera tillfällen blivit inbjuden till jakt med
sina hundar hos greven. Nu blev han även inbjuden till julfesten för att - som kusken trodde - ta hand om
den nya förtjusande husan Anna-Lisa. Det blev inte riktigt så för det blev istället Asta som fångade
Gunnars intresse. Där var det dans och lekar och trevligt värre men Asta måste hem och återvände till
Umeå. Någon dag senare kom en skriftlig inbjudan från Gunnar att de tillsammans skulle fira nyåret på
Stallmästargården. Jodå, det gjorde hon och det blev början på fortsättningen.
På Stäket var det ofta fester där olika former av lekar lektes. Detta var före telefonens tid, den tid då man
skickad budbärare, och då fanns en lek som hette "Det kommer ett bud - att lilla hammaren ska gå - att
stora hammaren ska gå - att hela verket ska gå", man klappade händer och stampade i golvet så att hela
huset skakade..
Gunnar Carlsson.
Gunnar föddes på gården Vilunda i Upplands-Väsby den 19/10 1905. Hans intresse för naturen var
ovanligt stark, han hade hundar när han var 16 år och han genomgick skogvaktarskolan i Dalsland. Det
var emellertid ont om arbete inom den sektorn när han var klar. I väntan på bättre tider började han som
lärling och gesäll hos en bekant plåtslagare i Upplands-Väsby och därvid blev det. Efter avlagt gesällprov
i Stockholm öppnade han egen rörelse i Stäket, där han vid sidan om sitt arbete kunde ägna sig åt sin
stora hobby, nämligen hundavel och jakt. Året var 1932 och i Stäket fanns på den tiden flera industrier,
bilverkstad, skomakare, ett par affärer, telegrafstation och en betydande järnvägsstation. Genom sitt yrke
och dessutom jakten kom han i kontakt med bygdens folk och på så vis blev han inbjuden till julfesten på
Stäkets Gård år 1933. Där kom han underfund med att det fanns mer än hundar och jakt att ägna sin fritid
åt - det var där han mötte Asta Nyberg från Stäketsholm.
Asta var kvar ännu en tid hos familjen Björnstierna i Umeå men tyckte att hon även måste ägna sig åt
något annat. Det blev då sjukvården - först på Radiumhemmet dit Gunnar så gärna åkte med sin fina
sportbil - därefter Sabbatsberg , senare Hunnebostrand som mottagnings-sköterska ett helt år. Gunnar
kom på besök med en ny sportbil men det tyckte inte doktorn om. Asta tyckte emellertid att arbetet bland
stenbrottsarbetarna och fiskebefolkningen var mycket intressant - det var ingen reglerad arbetstid så det
blev ibland långa dagar. Det var långa köer utanför mottagningen och utanför huset fanns stallar för de
besökandes hästar. Efter mottagningen var det hembesök till kl 12 - 1 på natten.
Efter ett innehållsrikt år på Västkusten flyttade Asta till en läkarmottagning på Nybrogatan i Stockholm
som mottagningssköterska. Där fick hon helt andra patienter att göra med och Gunnar fick en kortare
friareväg.
År 1939 köpte Gunnar en fastighet vid Rotebrovägen i Stäket. Där fick han plats inte bara med sin
verkstad utan också för Asta som flyttade dit efter giftermålet den 3/5 1941. Det blev också plats för
hundar av olika slag "Vi hade valpkullar i varje hörn" säger Asta. Det var jobbigt men roligt, hundaveln
var intressant och den gav kontakter runt om i landet och vänner för livet. Man tävlade i jakt- och
grytprov med taxar och drever - drevperioden var 1945 - man hade fågelhundar, pointer, terrier, setter och
stövare, ibland var det ett 40-tal hundar i kenneln.
Gunnar jagade hela vintrarna eftersom plåtslageriverksamheten då låg nere. År 1950 sköts bl a 111 rävar
enbart på Järvafältet under jaktvårdskonsulenten Bornstedts ledning och det var där som Gunnars hundar
fick sin omtalade fina träning.
Anknytning till Stockholms-Näs.
Asta slutade sin sjukvårdsbana och stannade hemma och hjälpte Gunnar med hundarna som hon älskade.
Själva fick de två döttrar som tumlade omkring bland hundvalparna. Bostadshuset byggdes till och där
öppnade Asta en manufakturaffär år 1948. Folk kom på cykel från bygden omkring och även med tåg och
bil för att köpa Astas fina tyger. På den tiden fanns det bara fem sorters fibrer att hålla reda på, efter 13 år
var det 200 fibrer och 500 olika namn - det var utveckling.
En händelse runt tyger och kläder är en realisation som Asta inte glömmer i brådrasket. Det var nog 1953
och den varade en hel vecka. Asta annonserade själv med lappar runt om i trakten och folk kom
35 D:\Ortsbor berättar\Ortsbor berättar 8.doc Skapat den 04-11-21 10:36 Senast utskrivet 04-11-28 22:32