Ortsbor berättar - Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut

Det blev ett 10-12 personer, markägare och jaktarrendatorer. Några namn: Kjell Hägglöf, Oscar af
Ugglas, Gustaf Dyrssen, Curt af Ugglas, Clas af Ugglas och Carl von Essen, Signhildsberg. Det var ofta
inbjudna gäster, en fransk general, prinsessan Sibyllas bror bl a .
Knuds uppgift som jägare och jaktvårdare på Lennartsnäs var att få fram en bärande viltstam av fasaner
och rådjur i första hand. Fasanerna krävde mycket arbete med matning varje dag på vintern, året om
skulle rovdjuren som jagade fasanerna hållas efter, det var i första hand räv, grävling, kråkor och hökar av
olika slag som skulle skjutas. Älgjakten låg inte inom jaktklubbens verksamhet, den var förbehållen
jordägarna enbart och där var det Clas af Ugglas som bestämde. Det berättas att en gång på 40-talet sköts
det inte mindre än sju vuxna älgar på Frölundas marker, Gösta af Ugglas var med som ”klappare” endast
15-16 år gammal. Det var ett 10-tal skyttar och ett 20-tal ”klappare” Bytet fördelades efter markarealen
och jordägaren tog allt. Gästande jägare fick nöja sig med den stora lunch som bjöds dem och drevfolket
på någon av gårdarna, vanligtvis Frölunda. Det var ett mycket uppskattat nöje då olika människor fick
vara tillsammans under lättsamma former. En folkfest.
Fasanodlingen var intressant. Knud födde upp ett 1000-tal kycklingar varje år från ägg som han plockade
från värplådor ute i markerna. Marianne Wallenberg, f. de Geer, satte ut en del på Marcus Wallenbergs
Beateberg. Problemet var dock alla rovdjur som drogs till det lättfångade bytet. Varje år sköts mer än 20
rävar och oräkneliga hökar av olika slag. Uppfödningen blev dyr och när så det betade utsädet kom och
det blev förbud att äta fasaner försvann inkomsten på den försäljningen och odlingen upphörde i början av
1980-talet. Däremot gick rapphönsen bra.
Slut på bandets första sida
Efter kaffepausen pratar vi om Tuna. Knuds hus är det sista kvarvarande av en tidigare by. Här har varit
flera byggnader, bl a en loge och ett brygghus. På en skylt några hundra meter söderut finns en karta över
Tuna ödeby som den såg ut för några hundra år sedan. I markerna kan man se rester av fem olika
fastigheter och några stensatta källare. Långt tidigare fanns här åtta gårdar, säger Gösta. De boende här
flyttades efterhand under 1800-talets slut till moderna bostäder vid Lennartsnäs och den gamla byn bara
försvann. I Svenngårds samlingar finns allt detta dokumenterat.
Berätta om folket. Gösta nämner Lena Dyrssen, f. grevinnan Tytter Piper.. Hon kom från Piperska Ängsö
och när hon blev änka här så köptes Urfjäll in åt henne som ”änkesäte”. Där bodde hon med en dotter
som var gift sig med Fredrik Barnekow och fick sonen Rutger Barnekow, senare direktör för SEBanken.
Fadern Fredrik Barnekow var militär, överstelöjtnant, och jagade ofta här. Förr fanns det gott om
skogshare här, numera är det mest fälthare. Skogarna är välskötta och idealiska för jakt och jaktvård.
Området med Douglasgran i en svacka mot sjön längst i söder är särskilt sevärt.
Vinterminnen. Inga speciella minnen härifrån, tycker Knud. Barnen gick till skolan i Skälby och
Kungsängen, Kyrkskolan, ibland över isen. Däremot från tiden på Aggarö. Där var det 500 m över sjön,
ganska besvärligt vintertid när det blåste.
Gösta minns från sin skoltid under kriget då det inte fanns några bilar. När barnen så kom med tåget till
Kungsängen fick de för att komma hem ta sig fram över isen med skidor eller skridskor när så var
möjligt. En gång kom fadern hem från sitt arbete i stan i finkostymen med hjälp av skridskosegel från
Kallhäll. Då gungade isen ordentligt varför han efter hemkomst ringde fiskaren på Lennartsnäs, Edvin
Alm på Eldholmen vars brygga han just passerat, för att varna honom för ev. svaga isar. ”Det behövs
inte” svarade Alm, ”isen har gått upp nu!” Då var det nära. Ahlms fader var före honom fiskare på
Lennartsnäs. Han drunknade en stormig kväll i Djupvik söder om ”Villan”, som Gösta bebor.
Frans Gustav Thun var mycket kunnig i historia. Han visste att det fanns gamla gravar på området och då
kommer Knud ihåg en intressant händelse. Ingen visste riktigt var alla dessa gravar kunde vara men nu
kom några ovanliga upptäckare. Knuds många fasaner spred sig över markerna och sprätte i jorden lite
varstans. På ett ställe var de särskilt förtjusta i de larver eller annat matnyttigt som de hittade, de grävde
ner sig allt djupare runt några stenar. Det visade sig att dessa stenar bildade en stensättning som med
största sannolikhet hade att göra med gamla järnåldersgravar enligt riksantikvarien. Några pengar finns
inte för närvarande för utgrävning och dokumentering tyvärr, nu är fasanerna borta sedan ett 20-tal år
sedan och naturen har återtagit platsen med gräs och sly igen. Den är inte lätt att hitta men Knud vet.
68 D:\Ortsbor berättar\Ortsbor berättar 8.doc Skapat den 04-11-21 10:36 Senast utskrivet 04-11-28 22:32