Fullåkerslandskapet (pdf)

124 ÖRESUNDSFÖRBINDELSEN OCH ARKEOLOGIN
små detaljer, speciellt vid övergången mellan matjord och underlag, gör det svårare
att se linjer och mönster. Den öst-västliga matjordsprofilen från Svågertorp
8B–C kan illustrera detta (figur 74). Profilen dokumenterades av två olika arkeologer
och där den östra delen är mycket detaljrik och därmed svårare att
tolka eftersom mönster och huvuddrag drunknar i detaljer.
Tolkning av matjordsprofiler
I samtliga de matjordsprofiler som har upprättats inom olika projekt går det
att se variationer i matjordstäckets tjocklek. De variationer som är tydligast
är de som antingen rör matjordsytan eller övergången till undergrunden.
Övriga skillnader inom colluviala lager är betydligt svårare att upptäcka och
att tolka. I en del fall går det att konstatera att variationerna är regelbundna,
dvs. återkommer med samma intervaller och detta kan tolkas som exempelvis
ryggade åkrar eller effekterna av modern plöjning. De mått man kan mäta
upp på dessa variationer är beroende av i vilken vinkel profilen ligger i förhållande
till plöjningsriktningen. Oftast har profilen lagts i höjders fallinje utan
hänsyn till eventuella nutida eller äldre åkerarronderingar, vilket innebär att
man inte har kontroll över i vilken riktning man har plöjt varken nu eller tidigare.
Det finns därför en betydande risk att matjordsprofiler som skär exempelvis
smala förhöjningar efter tegplöjning förefaller vara bredare än de
har varit i verkligheten genom att profilen inte skär vinkelrätt mot plöjningsriktningen.
Metoden med att ge profilerna olika skalor i längd- respektive höjdled är effektivt
när det gäller långa profiler men kan vara förvirrande vid korta profiler.
Likaså måste man anpassa skalförhållandena till längden på matjordsprofilen.
Storleken på de fenomen man vill studera är naturligtvis avgörande. Det skulle
inte gå att upptäcka årderspår i en matjordsprofil om man manipulerade den
med olika skalor, medan stora förändringar i matjordstäcket såsom utplöjda
ryggade åkrar knappast kan upptäckas på annat sätt.
Den allt intensivare och djupare plöjningen under framförallt efterkrigstiden
har inte raderat ut alla spår och skapat ett jämntjockt matjordslager. Jag har
visat på flera exempel där strukturer från så långt tillbaka som bronsåldern har
överlevt årtusenden av jordbearbetning. I de flesta fall är det spåren i underlaget
som har bevarats, men även kraftigare jordackumulationer i matjorden finns
kvar om än något utsmetade. I de flesta fallen är det colluvier orsakade av jorderosion
som har skyddat spåren. Jorderosionen har i något fall kunnat visas vara
förhistorisk. Det har visat sig möjligt att genom dokumentation av matjordsprofiler
belägga äldre åkersystem i ett fullåkerslandskap och inte enbart på ytor
som har skyddats av kulturlager eller colluviala lager. Metoden att arbeta med
matjordsprofiler användes i samband med undersökningarna av Fosie IV i slutet
av 1970-talet. Om de erfarenheter som gjordes då hade utnyttjats fullt ut
inom projektet Öresundsförbindelsen hade vi troligen kunnat dokumentera
stora delar av fossila åkersystem inom områdena Svågertorp 8A och 8B–C samt
Petersborg 6, Lockarp 7A och B. Ett skäl till att sökandet efter fossila åkrar inte
fanns med i projektprogrammet för Vägverksdelen var, dels att insatserna från
SVEDAB-delen inte var utvärderade, dels av att de förundersökningsansvariga
inte hade haft med sig denna fråga i fält och därför saknades kunskap om lämpliga
objekt.
Tolkningen av matjordsprofilerna är inte lätt. De morfologiska avvikelserna
i sektionerna kan vara orsakade av annat än åkerbruk såsom andra gränser än