Fullåkerslandskapet (pdf)

Epilog
EPILOG 145
Det är med en viss skepsis jag ser framtiden an vad beträffar matjordsarkeologi
inom uppdragsarkeologin. Mitt ställningstagande har sitt ursprung i de reaktioner
som jag har mött hos främst de arkeologer som har berörts av matjordsarkeologi
och som har fått mig att fundera i vissa banor. En ytterst osäker uppskattning
av reaktionerna ger ca ¾ negativa och resten positiva. De positiva reaktionerna
har kommit huvudsakligen från forskare. En betydande del av reaktionerna
har troligen sin grund i, dels att det upplevs både tungt och tråkigt att
vattensålla matjord, dels att matjordsarkeologin konkurrerar med andra metoder
om de alltid knappa resurserna. Det sistnämnda fick tidigt matjordsarkeologin
att komma i konflikt med avbaningsarkeologin. När jag i början framförde
matjordsarkeologin som ett komplement till avbaningen så möttes jag av
reaktionen: ”Ska vi inte längre matjordsavbana?” Jag fick ägna en del tid åt att
förklara att metoderna kompletterar varandra och att den ena inte behöver utesluta
den andra. Flera års matjordsarkeologi som komplement till matjordsavbaningen
har dock undanröjt denna motsättning. Dock kvarstår att matjordsarkeologi
upplevs som resurskrävande och det är då desto viktigare att man tar
ställning till metodens möjligheter.
Metoden som mål?
Jag har under de senaste åren arbetat mycket med matjordsarkeologi på flera
olika plan. Inom Malmö Kulturmiljös verksamhet har begreppet matjordsarkeologi
blivit synonymt med att gräva rutor i matjorden. Troligen för att det
är denna del av matjordsarkeologin som de flesta har konfronterats med och
som har upplevts som tråkigast. Eller som någon uttryckte det i sin rapport:
”…efter matjordsarkeologin började den riktiga arkeologin.” När jag frågade
vad som menas med riktig arkeologi skruvade den skyldige på sig och insåg att
formuleringen var olycklig. Jag tror att rapportören menade att matjordsarkeologin
var tråkig och inte gav något och att det bara var ett tvingande moment
som skulle genomföras. Det ska erkännas att matjordsarkeologin på just den
platsen gav väldigt lite, bland annat beroende på en missvisande förundersökning,
men å andra sidan gav den påföljande avbaningen lika lite men det resulterade
inte i något ifrågasättande. Förmodligen därför att matjordsavbaning
inom uppdragsarkeologin generellt uppfattas som den ”riktiga Metoden”, åtminstone
i fullåkersbygd.
I samband med framställandet av en undersökningsplan kom jag att diskutera
matjordsarkeologi med den som skulle skriva undersökningsplanen. Jag möttes
av diverse invändningar såsom: ”Ger det något?” eller ”Vad ska det vara bra för?”