Fullåkerslandskapet (pdf)

150 ÖRESUNDSFÖRBINDELSEN OCH ARKEOLOGIN
att det har funnits människoskapade depositioner vilka hade beskrivits som
kulturlager om de hade varit bevarade. Genom att jämföra den tolkning vi får
av att analysera anläggningars utbredning med den som fynd i matjorden ger,
kan man dra slutsatser om boplatsaktiviteter och boplatsutbredningar.
Den fyndförflyttning som framförallt plöjning medför innebär att man vid
rumsliga analyser får acceptera att metoden är tämligen grov. De undersökningar
som har genomförts inom Fullåkerslandskapet har visat att plöjningen
inte sprider ut fynden i en sådan grad att boplatser och aktivitetsytor inte går att
identifiera. Metoden fungerar för att avgränsa boplatser och aktivitetsytor
inom större boplatser, men är mindre lämpad för att avgränsa små boplatser
eller små aktivitetsytor såsom hus. Kronologiskt enfasiga och mycket fyndrika
platser med tolkningsbara artefakter torde dock kunna undersökas matjordsarkeologiskt
även om de är ytmässigt små. I vilken grad fynden har flyttats i
matjorden förefaller skifta betydligt mellan olika lokaler.
Undersökningarna av matjorden har visat att det förekommer betydande
mängder flinta i matjorden och i flera fall har det visat sig att fyndfrekvensen i
matjorden överstiger den i anläggningarna. Däremot framkom oftast betydligt
färre redskap i matjorden jämfört med anläggningarna. Generellt gäller att fynd
från anläggningar respektive matjord skiljer sig kvalitativt och kvantitativt så
mycket åt att tolkningarna blir olika, beroende på vilket material man analyserar.
Spridningen av flinta i matjorden kan också ge en annan och mer komplex
bild av boplatsers och aktivitetsytors utbredning.
Med utgångspunkt i ovan nämnda problemformuleringar föreslogs att ett
antal långssträckta matjordsprofiler skulle dokumenteras. Valet av områden
gjordes efter fältbesiktning och styrdes av iakttagelser av mikrotopografiska
skillnader och övrig topografi. Profilerna har dokumenterats i skala 1:20.
Matjordsprofilerna har digitaliserats och har försetts med olika skalor i höjdrespektive
längdled. Härigenom förstärks nivåskillnaderna och profilerna får
dessutom ett mer hanterligt format.
Resultaten visar att det är möjligt att i en fullåkersbygd dokumentera spåren
efter fossil åkermark och som i ett fall kunde dateras till övergången bronsålder–äldre
järnålder. Den fossila åkermarken som har dokumenterats utgörs av
terrasser, bassängformade åkerytor och ryggade åkrar. En mer systematisk dokumentation
av matjorden inom undersökningsområdena Svågertorp 8A–C,
Petersborg 6 och Lockarp 7A–B hade troligen kunnat resultera i att större sammanhängande
områden med fossila åkrar hade kunnat beläggas.
Det finns betydande källkritiska problem med matjordsarkeologi. Ett stort
problem är att boplatserna i sydvästra Skåne sällan är enfasiga. Detta medför att
det är svårt att separera olika kronologiska faser när det gäller flintavfall som är
den helt dominerande fyndkategorin.
Det finns en risk att matjordsarkeologi som metod ifrågasätts mer än avbaningsarkeologi.
En förhoppning med mitt arbete är att fler arkeologer är beredda att ta ställning
till matjordens informationspotential inför en undersökning och utgår
från sina frågeställningar vid en bedömning av vad som bör göras med matjorden.
I kapitlet ”Vägledning i matjordsarkeologi” presenteras förslag till hur
undersökning av matjord kan utföras i en fullåkersbygd.