Fullåkerslandskapet (pdf)

EPILOG 147
den i matjorden huvudsakligen härrör från detta ursprungliga kulturlager och
att man därigenom skulle kunna beräkna dess tidigare omfattning blev det tyst.
Därefter invände den ansvarige att det inte gick att tolka på det sättet eftersom
groparna och kulturlagren hade framkommit i den södra delen medan merparten
av flintan hade påträffats i den norra delen. Där någonstans gav jag upp.
Vad är det som gör att sådana här diskussioner överhuvudtaget förekommer?
Jag tror att det beror på, helt eller delvis, att avbaningsparadigmet har varit så förhärskande
att arkeologer inte längre reflekterar över metoden och dess möjligheter
och begränsningar. Jag tror att den har slagit igenom så till den grad, att man
omedvetet uppfattar den avbanade ytan som något som människorna under förhistorien
gick omkring på. Frågar man arkeologer om de tror att den avbanade
ytan en gång i tiden har utgjort en marknivå är det nog få som svarar ja men man
förefaller ändå utgå från att så är fallet. I en rapport kan man läsa om en anläggning,
som daterades till tidigneolitikum: ”I sektion framstod den som oregelbundet
grund och flack med ett maximalt djup på 0,26 m… Med tanke på dess
form och djup är det väl tveksamt om anläggningen verkligen är anlagd i ordets
rätta bemärkelse.” Här drar författaren slutsatser om en anläggning utifrån ett
djup som är mätt från den avbanade ytan utan att tänka på att anläggningen
måste ha varit grävd genom ett dåtida matjordslager eller kulturlager. Vi vet inget
om tjockleken på jordlagret vid denna tidpunkt, men det skulle kunna ha varit
ett halvmetertjockt brunjordslager. I samband med diskussioner kring
anläggningars djup och form är det sällan man resonerar om tjockleken på det
jordlager som anläggningarna en gång grävdes igenom. Jag tror att detta är en
starkt bidragande orsak till att man har svårt att koppla fynd i matjorden till underliggande
strukturer.
I samband med avrapporteringen av de matjordsarkeologiska insatserna
inom projektet Västkustbanan framkom fynd med en datering som avvek från
dateringarna på de underliggande anläggningarna. De som utvärderade insatserna
beskrev dessa fynd som störningar. 178 Båda författarna uppfattade dock
dessa inslag som positiva och anför dem som exempel på att matjordsarkeologin
kan tillföra något som avbaningen inte kan. Detta till trots var man förmodligen
”låsta” i en implicit uppfattning om att anläggningarna utgör någon
sorts facit mot vilken övrig dokumentation ska stämmas av, och därför beskrevs
de ”avvikande” fynden som störningar.
Inom all arkeologi är resultaten mycket beroende av de enskilda arkeologernas
kompetens och intresse. Detta blir ännu mer utslagsgivande när det gäller material
som upplevs som ointressanta. Vid flera tillfällen har jag konfronterats med
insamlingstrategier som har skapat källkritiska problem. Jag har tidigare berört
problemen med splittren på Elinelund 2B men kan också nämna en episod från
Lockarp 7E när en av arkeologerna hade plockat fynden ur sållet och stod i begrepp
att tömma det. Jag kom just då förbi och såg att det låg flera små avslag kvar
i sållet och frågade varför dessa inte hade insamlats, varpå arkeologen tittade förvånat
på mig och undrade om vi verkligen skulle plocka även det ”småa”. På
Fredriksberg 13E möttes kanske de mest olika insamlingsstrategierna i form av de
två arkeologerna Y och X. Arkeologen Y plockade all flinta, bearbetad som obearbetad,
medan X bara samlade på stora fynd och recenta fynd som porslin, eftersom
det var vederbörandes stora intresse.