Fullåkerslandskapet (pdf)

INLEDNING 29
Fornminnesinventeringen
Under 1600-talet ville den framväxande svenska statsmakten upprätta ett centralt
register över landets fornminnen. Den tidigaste förordningen som gäller
fornminnen finns i 1666 års fornminnesplakat som är världens första ”fornminneslag”.
Ett första försök gjordes att genom präster och landshövdingar mer
systematiskt uppteckna fornminnen, i Rannsakningar efter antikviteter, under
åren 1667–1685.
Hans Hildebrand, riksantikvarie 1879–1907, påtalade framsynt vikten av
ett stort upplagt inventeringsprogram, ”för att gifva en framställning av den
forntida bygden under olika kulturperioder”. Inventering resulterade bl.a. i
den så kallade Göteborgsinventeringen från åren 1915–1929, och i ett stort
antal sockeninventeringar under 1920- och 30-talen. Riksantikvarieämbetet
utarbetade en modern inventeringsteknik, och för första gången markerades
fornlämningarna på kartor.
Från och med 1937 fick Riksantikvarieämbetet ansvaret att inventera fornlämningar.
De skulle redovisas på den av Rikets Allmänna Kartverk just påbörjade
ny Ekonomisk karta över Sverige. Inventeringen var en skyddsinventering
inriktning på service och information inom samhällsplanering och kulturminnesvård.
Som fältkarta användes då liksom nu en fotokarta i skala 1:10 000 (i övre
Norrlands inland 1:20 000). Som registerkarta användes den ekonomiska kartan,
som kompletterades med inprickningar med åtföljande nummer. Dessa hänvisar
till beskrivningar av lämningar och nedtecknas sockenvis i inventeringsböcker.
Fornminnesregistret fick härmed en unik omfattning, även internationellt sett. 29
Fornminnesinventeringens resultat bygger till stora delar på matjordsarkeologi.
Ytfyndsinventering är i stort sett den enda metod som står till buds för att
upptäcka under mark dolda fornlämningar och då i första hand boplatser eftersom
dessa vanligtvis har efterlämnat tillräckligt mycket skräp i form av främst
flintföremål.
Matjordsfyndens källvärde
Matjordsfynd har ofta inte tillskrivits något större källvärde eftersom de har rubbats
ur sitt ursprungliga läge och anses därför inte kunna användas i tolkningssammanhang.
Matjordsfyndens källvärde är emellertid beroende av vad vi vill få
reda på. Många arkeologer som har diskuterat matjordsarkeologi utgår från att
fynden i matjorden måste ha en koppling till underliggande strukturer. Exempel
på detta kan vara Jörgen Jacobsens utvärdering från början 1980-talet av ett antal
stora danska projekt där ytfyndsinventeringar hade genomförts. Han konstaterar
att dateringarna av ytfynden inte stämmer överens med utgrävningsdateringarna
och menar därmed att ytfynden inte är lämpliga att använda vid datering
av boplatser. Han avslutar med att föreslå alternativ till ytfyndsinventeringar
och föreslår då provgropar eller total matjordsavbaning. 30 Även inom projektet
Det dolda kulturlandskapet fanns denna syn på matjordsarkeologin, vilket bl.a.
medförde att resultaten från Svågertorp låg till grund för förslag om att gå vidare
med matjordsarkeologi på ett urval av platser för att studera, dels om ytfynden
motsvarar matjordens fyndinnehåll, dels förhållandet till underliggande anläggningar
(se projektet Det dolda kulturlandskapet).