Fullåkerslandskapet (pdf)

58 ÖRESUNDSFÖRBINDELSEN OCH ARKEOLOGIN
Utvärdering
De mål som uppställdes i projektprogrammet har helt eller delvis kunnat uppnås
genom den metod som har använts. Målet att gräva så många rutor som
krävs för att uppnå en stabil fyndspridningsbild kunde inte uppnås eftersom
svårigheterna med att vattensålla matjorden underskattades. I projektprogrammet
utgick jag från att boplatsen var enfasig men så var inte fallet vilket har försvårat
tolkningen.
Det föreligger alltjämt oklarheter om hur matjordsfynden ska tolkas i och
med att fynden är blandade och att det finns fynd från båda faserna. Jag tolkar
dock resultaten som att den absoluta merparten av matjordsfynden härrör från
den yngre bebyggelsefasen. Matjordsfyndens spridning visar att boplatsen troligen
har haft en vidare utbredning än vad anläggningarna utvisar. Troligen utgjorde
den fyndkoncentration som framkom i samband med utredningens steg
2, strax öster om Elinelund 2B en del av boplatsen (figur 9). Fynden från matjorden
har också visat att det inom undersökningsytan endast har förekommit
flintbearbetning från neolitisk tid. Fynden har även visat på produktion av fyrsidiga
yxor över hela boplatsytan och att det inte har förekommit någon bifacial
produktion av exempelvis skäror eller dolkar. Matjordsarkeologin har också på
ett avgörande sätt kunnat bidra med svar angående igenfyllnadsprocessen för de
gropar som framkom i norra delen av schaktet på område Elinelund 2B.
Vintriehemmet 3B
Fornlämningarna har daterats till förromersk järnålder och neolitikum. De
neolitiska lämningarna var i huvudsak koncentrerade till den östra delen av
Vintriehemmet 3B och utgjordes av gropar. Ett komplement till dessa gropar
var ett cirka 250 m 2 stort kulturlager som framkom på Vintriehemmet 3A. En
analys av flintavslagen avslöjade att man på platsen bedrivit en specialiserad tillverkning
av fyrsidiga yxor. Fyndmaterialet, i form av keramik, flintredskap och
djurben, var i huvudsak koncentrerat till boplatsgroparna på Vintriehemmet
3B. I de fall kärlformen har kunnat bestämmas är samtliga av trattbägartyp.
Snörornering är det mest frekventa dekorelementet men också streck- och
stämpelintryck förekommer. Lerskivorna är dekorerade med fingerintryck
längs kanterna. De neolitiska lämningarna kunde med hjälp av keramikmaterialet
och 14 C-resultat dateras till TN I–II.
Den bebyggelse som dokumenterades utgjordes av två gårdar från förromersk
järnålder. Gårdarna var belägna med cirka 300 m avstånd från varandra
och uppvisade en likartad planstruktur med bostadshus och tillhörande förrådshus.
Av de anläggningar som undersöktes kan nämnas ett större antal brunnar.
Mångfalden av brunnar i förhållande till den dokumenterade bebyggelsen
tolkades som att det sannolikt funnits ytterligare en eller två gårdar på eller strax
utanför undersökningsområdet (figur 21).
Fyndmaterialet består av keramik, djurben (och ett lårben av människa), slipoch
malstenar, vävtyngder, flintföremål samt en del av en järnkniv. Den kvantitativt
största fyndkategorin är keramiken. Totalt påträffades cirka 40 kg keramik. 83