Fullåkerslandskapet (pdf)

146 ÖRESUNDSFÖRBINDELSEN OCH ARKEOLOGIN
När jag envist, likt en dammsugarförsäljare, fortsatte min argumentation och
beskrev en matjordsundersökning där vi istället för att undersöka en kvadratmeter
var 20 m delade in området i 20 x 20 m stora rutor som sedan
ytfyndsinventerades noga, sken den hitintills skeptiske, upp och sa: Ӏr det
matjordsarkeologi, det är ju roligt.” Denna person är en mycket erfaren arkeolog
med bl.a. ett förflutet inom fornminnesinventeringen.
Fornminnesinventeringen i fullåkersbygd bygger nästan uteslutande på
matjordsarkeologi i form av ytfyndsinventeringar. Likaså förekommer det att
större utredningar innehåller ytfyndsinventeringar som en del av fältarbetena.
Så skedde i samband med projektet Öresundsförbindelsen och det framkom
många platser där frekvensen av fynd i matjorden var påfallande stor. Dessa
koncentrationer av fynd i matjorden används sedan som argument för att
schakta bort matjorden (!). Vad händer om vi överför detta förfarande på exempelvis
stadsarkeologi? När man påträffar ett lager fyllt med intressanta fynd så
skulle ryggmärgsreflexen vara att ta bort det för att se vad som finns under det.
Det kan också nämnas att när, av en tillfällighet, det påträffades en bit av ett
bronssvärd på en äldre fyndplats för flera senneolitiska dolkar, i samband med
utredningens ytfyndsinventering, så tog man initiativ till en metalldetektoravsökning.
Varför undersöktes inte matjorden efter andra typer av fynd såsom
dolkar, pilspetsar m.m. av flinta när det uppenbart rörde sig om resterna av en
eller flera gravar?
I samband med en förundersökning av ett område som bland annat omfattade
delar av ett område som i historisk tid har varit en våtmark framkom en
liten anläggning nere i detta våtmarksområde. Träkol från anläggningen daterades
med 14 C-metoden till mesolitisk tid. För att avgöra om det hade funnits en
mesolitisk boplats inom undersökningsområdet förordades matjordsarkeologi
för att fånga upp eventuella fynd som plöjts upp från dåvarande markytan eller
från anläggningar som plöjts sönder. Förundersökningen påvisade också en hel
del neolitiska lämningar i form av anläggningar och lösfynd och matjordsarkeologin
bedömdes vara en bra metod att undersöka utbredningen och arten
på de neolitiska aktiviteterna. Efter undersökningen fick jag frågan från den
ansvarige vad som skulle göras med fynden från matjorden. Jag svarade att fynden
skulle användas precis som det övriga dokumentationsmaterialet i den
övergripande kulturhistoriska tolkningen. ”Det gick inte” sa den ansvarige eftersom
matjordsarkeologin inte hade gett något. Jag bad då om ett utvecklande
av påståendet att det inte hade gett något. Den ansvarige menade då att eftersom
det inte hade framkommit några mesolitiska fynd så var den matjordsarkeologiska
insatsen misslyckad. Mina invändningar om att det var just den
frågan som primärt skulle besvaras påverkade inte uppfattningen. Matjordsarkeologin
hade inte gett något därför att det inte hade framkommit några
mesolitiska fynd utan bara en del neolitiska. Jag hoppade därför vidare till frågorna
kring de neolitiska aktiviteterna i tron att här skulle väl inte matjordsarkeologin
anses misslyckad eftersom det hade framkommit fynd. Jodå, den var
lika misslyckad och den ansvarige visade på planen att matjordsfynden framförallt
hade framkommit i den norra delen av undersökningsområdet, medan
groparna och kulturlagerresterna hade påträffats i den södra delen (avståndet var
ca 50–60 m). Jag började med att fråga om inte kulturlagerresterna ursprungligen
kan ha bildat ett sammanhängande kulturlager som bara hade bevarats i
svackor i underlaget. Jo, det trodde den ansvarige. När jag sedan föreslog att fyn-