Fullåkerslandskapet (pdf)

24 ÖRESUNDSFÖRBINDELSEN OCH ARKEOLOGIN
kvar. En ambitionsglidning i delprojektet var att även söka efter aktiviteter och
bosättningar som inte hade resulterat i nedgrävningar. Även här blev jag
tvungen att genomföra fältinventeringar för att kunna bilda mig en uppfattning
om var det skulle kunna vara meningsfullt att bedriva matjordsarkeologi
och i vilka former. Undersökningen av matjordens fyndinnehåll kom att bli
den dominerande delen eftersom den var mest resurskrävande.
Projektets organisation skapade en komplicerad situation för delprojektledarna.
Projektledarna överlät till fältarbetsledarna att i stort sett själva genomföra
den arkeologi som hade kommit till uttryck i projektprogram och undersökningsplaner.
I den situationen kunde man inte som delprojektledare styra
undersökningarna annat än i den utsträckning som fältarbetsledarna valde att
följa undersökningsplanen. Delprojekten hamnade även lite vid sidan om, eftersom
vi delprojektledare även var fältarbetsledare. Detta innebar att delprojektet
inte kunde skötas med det engagemang som hade krävts eftersom vi
var upptagna med att leda undersökningar. För min egen del ska erkännas att
ansvaret som fältarbetsledare tog över, och delprojektledarskapet kom i andra
hand.
Inför de matjordsarkeologiska undersökningarna inom Vägverksdelen
sammanställde jag en liten opretentiös handbok som jag kallade ”Matjordsarkeologisk
kokbok”, i vilken jag försökte förklara vad jag ville med matjordsarkeologin,
lite exempel på vad det kan resultera i och ge tips om hur man
kunde underlätta arbetet. Denna delade jag ut till de arkeologer som skulle bedriva
matjordsarkeologi och vid ett av tillfällena fick jag den syrliga kommentaren
av en fältarbetsledare: ”Ännu en som ska tala om för mig hur man gräver.”
Vid en annan matjordsarkeologisk undersökning inom Vägverksdelen avbröts
insatsen efter halva tiden eftersom all personal var tvungen att frigöra ett område
som behövdes tidigare än beräknat för vägbygget. Detta beslut togs direkt
av projektledningen utan information eller diskussion med mig. Dessa två exempel
visar lite av en attityd till delprojekten som man kunde möta. Delprojektledare
som inte var projektledare hade en mycket oklar roll inom projektet.
Vi hade ett vetenskapligt ansvar men inga befogenheter.
Fältarbetsledarskapet medförde även rapportansvar som upptog mycket av
min tid fram till år 2000 då jag blev projektledare inom Citytunnelprojektet.
Förutom detta erhöll jag och tog på mig ett flertal större arbetsuppgifter vilket
har försenat syntesarbetet. Eller som Stefan Larsson uttrycker det i den av Länsstyrelsen
i Skåne län beställda utredningen av de två stora projekten Öresundsförbindelsen
och Västkustbanan:
”Den breda målsättningen, som mera fungerat som ett flexibelt paraply än
ett stelt ramverk, har inneburit att problemområdena kunnat utvecklas och fördjupas
under projektets gång. Detta har skett genom att en stor del av ansvaret
delegerats till delprojektansvariga och grävledare – vilka ibland varit samma
personer. Ett problem härvidlag är att projektet till stora delar blir beroende av
individuella insatser. Man riskerar att förlora fart, eller rent av delar av projektet
om, och när, dessa personer försvinner till andra arbetsuppgifter. (På grund av
att uppdragsarkeologin till stor del bygger på visstidsanställningar blir det för
den enskilde nödvändigt att pussla ihop så långa anställningar som möjligt, varför
nya – längre– jobb är attraktiva). Risken är att bearbetningsprocessen blir
ojämn, trots upplägget att rapporterna utgör del av syntesen, och att det dröjer
innan man kommer till avslut. Risken blir inte mindre av att samma personer
sitter på flera stolar inom projektet.” 17
Problemet är till stora delar branschrelaterat och är inte bara en effekt av den