gupea_2077_34998_1

”ingenstans att bo heller, så man hängde ju gärna med och hjälpte folk att fixa * ”.
I början av 1960-talet hade det inom vissa ungdomskretsar blivit på modet att
vara på driven och att umgås med udda existenser. En kufisk Bob Dylan blev portalgestalt
och på 1970-talet kunde även ganska påfallande karriärister samla poäng
genom att lägga sig ut för svårartat kriminella och andra avvikare. Framstående
mediamänniskor och vänsterintellektuella i ropet hjälpte mentalpatienter och
kåkfarare att organisera sig och ställde sig bakom kraven på rättigheter för även
vilsekomna och utsatta människor. Landets interneringsanstalter hade egna skriftställare
bland de intagna som drev krav, gav ut bulletiner och tryckte upp kåkblad.
En av Göteborgs främsta kåkskribenter blev så driven att han vid frigivningen
kunde slå mynt av sin skriftställarförmåga som pornograf med sikte på den tyska
marknaden.
När han fick sin jungfrusil visste han inte speciellt mycket om amfetaminets
verkningar berättar en av männen från en borgerlig familj. Bara några år tidigare
hade saken varit omöjlig, eftersom kunskap hade saknats och någon egentlig illegal
marknad inte fanns att tillgå annat än inom mindre exklusiva kotterier. En del mötesplatser
och skådebanor för stadens vinddrivna existenser blev för en tid också tillhåll
för något kantstötta medelklassungdomar. Ett apart umgänge och bruket av annorlunda
droger kunde liksom på Toulouse-Lautrecs 71 absintmättade * tid förstärka
framträdandet som mystisk och originell konstnär eller märkvärdig artist. För en
tid kunde även inbitna kåkfarare och prostituerade kvinnor accepteras och ta plats
bland ungdomar med en mer ordinär borgerlig bakgrund. Via sina roller som
bohemer och beatniks hamnade ett antal tidigare ganska blygsamt belastade ungdomar
på så vis i tungt kriminella kretsar och kunde därvid förstärka och fixera sina
nyupprättade pundarroller med element från en mer etablerad subkultur.
Den radikala omställningen, all kraft på att hålla sig hög, var ingenting som kunde
förutses när man knaprade sin första tablett. Till att börja med, säger en av de intervjuade,
var han mest förundrad över de inkörda knarkjägarnas fermitet. På begäran
köpte han under en semesterresa med sig några tuber Preludin hem från Sydeuropa:
”Jag glömmer aldrig när jag kom upp till Götaplatsen när dom fick se att jag kom tillbaka.
Jag blev nästan överfallen.”
71
Toulouse-Lautrec (1864–1901), fransk konstnär vilken levde som bohem och i sin målarkonst skildrade
Paris nöjeslokaler.
92