gupea_2077_34998_1

som sin vändpunkt. 138 Under samma period lärde han sig också att umgås med folk
av ett slag som han ”inte hade varit i kontakt med på flera år”, väldigt ”fina” och
”underbara” människor. Flickvännen förde också in ”ganska mycket friskt i hans
liv”. Liksom några unga entusiastiska och idealistiska lärare underblåste hon därtill
också ett politiskt intresse. ”Det var jävligt lyckliga år”, minns han. ”Det var som en
pånyttfödelse kan man nästan säga. Man blev mottagen som en jämbördig.”
Flera kvinnor redovisar, trots att de samtidigt uppvisar relativt vidsträckta
kontaktnät, en ihållande känsla av ensamhet. Sådana tillstånd vill en intervjuad
arbetarflicka egentligen inte kännas vid. ”Jag vet att min pappa alltid har älskat mig.
Och jag vet att min mamma älskade mig också men det är klart att hon svek mig
/…/ När mamma var hemma så var hon ju väldigt mycket mamma också, skötte
hemmet och vi var ute och man skulle vara hel och ren.” Däremot kan hon erinra sig
en känsla av utanförskap i knarkargängen. Att hon undsluppit påträngande ensamhetskänslor
tillskriver hon därför sin fars och i någon mån även sin mors omsorger.
Hon antar också att känslan av att vara älskad kan fungera som ett slags vaccin.
Flera borgerliga ungdomar minns hur föräldrarna inpräntade foglighet men
samtidigt hade ”jävligt stora förväntningar” på att barnen skulle vara framåt och
skaffa sig bättre positioner. När de inte lyckades leva upp till de dubbelsidiga kraven
kunde föräldrarna bli både spydiga och kränkande. ”Vi hade ett jävligt bra förhållande
med farsan när vi var små”, minns en sådan man vilken senare kom till korta,
gjorde manifesta självmordsförsök och även i övrigt levde ytterst självförbrännande.
Att driva omkring och försöka hålla sig hög blev ett uthärdligare alternativ när familjens
förväntningar och de egna förhoppningarna kom på skam. Efter något decennium
som beatnik, bohem och knarkarhippie stod han så vid vägs ände. Fysiken
var nerkörd, psyket demolerat och hoppet ställdes till en folkhögskola där en hel del
vänner och bekanta vid denna tidpunkt var på god väg att komma på fötter.
Vid intervjutillfället på 1980-talet hade denna man hunnit bli både make, far
och tjänsteman. Han var politiskt aktiv, fysiskt tränad och hade bostad i ett hyggligt
villaområde. Liknande förhållanden gäller även vid det sista intervjutillfället under
2000-talet även om hans kropp börjat visa många spår av ungdomens hårda tider.
Han skjuter upp vårt möte eftersom han lovat vara läxhjälp åt sin son, men har
inget emot en fortsatt kontakt utanför själva intervjusituationen. En ung människa
138
Linde (1993:56) skriver: ”Operating from some folk notion of turning points or major landmark
events, we might expect education, marriage, childbirth, major illness, ideological or religious
conversion, divorce, and major geographical moves to be part of the life story.” Lindes påpekande
bekräftas av intervjusamtalen.
201