gupea_2077_34998_1

fråga om varför han inte slutade häva i sig teknisk sprit ur femlitersdunkar. Medgörligheten
hade en skarp gräns och markerades ofta tydligare i minspel och känslostämning
än i direkta utsagor. ”Vi var ju världens bästa kompisar under alla år”,
mindes han också och underströk detta med att ”du får komma hit hur mycket du
vill bara jag är hemma så.”
Vilka av mina möjliga roller som varit av störst betydelse under samtalen med
just den här mannen är komplicerat att fastställa. Min personliga upplevelse är att
jag pendlade mellan rollerna som rövare, pundare, polare och forskare. Vid tillfälle
kunde även min identifiering som våldsman blänka fram. Om en ordinär forskare
med ett påtvingat utanförskap i förhållande till den här sortens människor ställt frågor
liknande mina hade de kanske inte upplevts som lika kränkande. Det psykotiska
tillstånd denna man hade att brottas med gör det dock högst osannolikt att han skulle
ha släppt någon bandspelarutrustad eller frågeformulärsifyllande forskare över sin
tröskel. 50
Även om Linde (1993) inte i samma utsträckning som jag själv ställer frågan om
hur en näst intill medfödd etik kan påverka eller bygga upp en självbild, så framhåller
hon ändå att livsberättelsen är en viktig social resurs när det gäller att förhandla
fram och upprätthålla en personlig identitet. Att med ett sådant basmaterial
försöka beskriva vad som en gång varit och att skapa mening i ogynnsamma uppväxtförhållanden,
avvikande ungdomsår och dramatiska förändringsprocesser, kan
på så vis aktivera en förhandlingsberedskap med etiska hållpunkter. Kanske kräver
dessa förhållanden också att man både får och bör lyssna till ganska segdragna utläggningar
om risiga uppväxtförhållanden samt varför och hur en utsatt människa
p.g.a. dessa kunnat hamna i normbrytande sällskap, degraderande handlingsmönster,
etiska kriser och andra komplikationer.
Ur ett etiskt och identitetsskapande perspektiv kan de berättelser min empiri fogas
samman av möjligen bättre besvara frågan om vad som bör sägas angående en
stormig och avvikande ungdomstid, för att få till stånd en självbild som går att leva
med, än att ge ett tillförlitligt besked om händelsernas verkliga innehåll, ordningsföljder
och konsekvenser. Kanske döljer min metod på så vis också en del särskilt
värdighetsreducerande händelser och trauman som t.ex. ett domstolsprotokoll skulle
kunna ge en mer tillförlitlig skildring av. Oavsett förtegenhet måste en intervjuare
50
I det avseendet att han under långa tider inte orkat med att bruka illegala droger, knäcka kassaskåp eller
gjort några storskaliga inbrott och inte heller varit efterlyst på grund av flykt från någon kriminalvårdsanstalt
bör denna man kunna räknas in som hjälpligt återanpassad även om han också tagits med för att
ställa begreppen återhämtning och återanpassning på sin spets.
70