gupea_2077_34998_1

sitt första ”mogna” förhållande samtidigt som han fick kontakt med ”vanligt folk”.
Under sin långdragna och tidvis ryckiga återhämtningsperiod hade han ett antal
flickvänner varav flera gav honom nya chanser när han kom till korta. Han fick även
kontakt med en nära anhörig som kände till den typ av problem han kom att ställas
inför. Efter utbildningstiden blev han industriarbetare. Trots återfall fick han vara
kvar i sitt politiska parti men uppmanades samtidigt att hålla sig passiv under sina
kritiska perioder. Till slut tröttnade han på jargongen på sin arbetsplats, kompletterade
sin utbildning, och sadlade om till ett vårdyrke för att senare bli tjänsteman.
Men han har som det förefaller aldrig tagit körkort även om familjen haft bil, ägt sin
bostad och även i övrigt varit anpassad sig till en mer ordinär tillvaro.
Även om roller som bohem, beatnik och knarkarhippie på sitt vis kunnat innebära
alternativa möjligheter så öppnades nya dörrar när en aktuell man till slut önskade
ta sig ur sin tillvaro som injektionsnarkoman. Fristående idealister och ordinära
tjänstemän, ställde upp, ordnade anställning och utbildning. Vid sin sorti fick han
först ett enkelt AMS-jobb och därefter plats på en avsides belägen folkhögskola. Efter
något år fick han plats på en mer närbelägen skola med högre intagningskrav och
flera attraktiva utbildningslinjer. Han lotsades förbi en hel del blindskär av skolans
rektor samt ett antal vidsynta lärare och skaffade i förlängningen en yrkesutbildning
på högskolenivå. Den nya flickvännen var ytterst tålamodig. Paret skaffade bostad
och barn. Mannen vikarierade inom områden som fångade hans intresse och en av
hans praktikplatser kom att utvecklas till en fast och långvarig anställning.
Efter flera decennier av kriminal- och mentalvård är den mest anstaltsbelastade
mannen alltför söndertrasad för att orka söka alternativa möjligheter. En hårdför
livsföring har med ett skrämmande uttryck inkapaciterat honom både som människa
och motståndsman. Långvarigt psykotiska tillstånd blockerar därtill hans möjligheter
att upprätta läkande relationer. Under åren som kåkfarare och narkoman,
långa tider i ensamcell, har hans umgänge även i frihet snävats in. Att han trots
uppenbar intellektuell kapacitet någonsin skulle ha erbjudits några alternativa möjligheter
framgår varken av våra många samtal eller vår långvariga närkontakt. Ömsesidighet
och socialitet begränsades vid våra möten ofta av hans psykotiska tillstånd.
Att han injicerat centralstimulantia under perioder när han varit efterlyst och intensivt
jagad har förmodligen påskyndat och underblåst hans inträde i förföljelsemaniernas
rike. Den av en av Göteborgs mer framstående pundarikoner omedelbart
introducerade vanan att överdosera substanserna har sannolikt också gjort sitt till
för att föröda hans själsliv. Denna man har egentligen aldrig givit upp sitt motstånd
eller försökt anpassa sig men han har heller aldrig avvisat tanken. ”Det har bara inte
blivit så”, menar han.
Under tiden som läkemedelskonsument och legal narkoman har en av de äldre
218