gupea_2077_34998_1

are eller en bra mor”. De dilemman som kan uppkomma genom en sådan tragik kan
bäras upp av att de inblandade i ett parförhållande eller en vänkrets aldrig låter sina
livsbanor korsa varandra. Under sådana förhållanden kan de medverkande naturligtvis
känna sig både ensamma, kluvna och deprimerade. Andra fördettingars empati
och kompetens kan samtidigt bli betydelsefulla tillskott och motiv för en återhämtning.
Flera intervjuade vittnar om sitt engagemang i religiösa eller politiska grupper.
Trossyskon i sådana församlingar kan få människor som spårat ur att trots allt känna
sig accepterade eftersom sådana gemenskaper kan bygga på felbarhetens grund.
Lindberg (1998) påpekar att de narkotikabrukare som upplever sin behandling
positiv relaterar detta till en känsla av gemenskap. De människor min avhandling
bygger på var huvudsakligen verksamma under en epok då vårdapparaten inte var
utbyggd i någon större omfattning. Under de värsta åren har många intervjuade
hållit sina anhöriga ifrån sig. Sådana relationer har trots detta kunnat visa en förvånansvärd
förmåga att överleva (Skårner 2001:346). Kanske är det just tillgången på
eller möjligheten att återupprätta mer gynnsamma privata relationer som utmärker
de återhämtade personer jag intervjuat. Man skulle kunna säga att denna grupp har
genomgått en självläkningsprocess om man med detta menar att de kommit på fötter
utan hjälp av de människor som samhällets vårdapparater knyter till sig.
Mot ett anständigt liv
Institutioner som mentalsjukhus, alkoholistanstalter, pojkhem, ungdomsvårdsskolor
och fängelser förefaller inte att ha åstadkommit någon bärkraftig förändring. Flera
intervjuade har aldrig varit intagna på någon avvänjningsinstitution eller anpassningsinstitution
överhuvudtaget medan andra trots omfattande ungdomsvård och
långvarig kriminalvård kunnat upprätthålla sin status eller rent av försämrat sitt tillstånd
i samband med varje ny intagningsperiod. 211
Även om professionella socialarbetare och behandlare inte påtalas som betydelsefulla
under de förändringsprocesser jag skildrar så förefaller pojk- respektive
flickvänner, idéburna eldsjälar, lärare och sedermera även andra återhämtade
narkomaner ha utgjort verksamma inslag i umgängeskretsen både under och efter
omställningsperioden. I sådana relationer har fördettingen istället för att spela med
som klient, patient, pundare eller knarkare kunnat uppträda i roller som make eller
211
Några intervjuade använde emellertid en av dåtidens mentalvårdsinrättningar för att byta drog och
istället för att som tidigare trycka i sig opiater började de under eller strax efter den aktuella perioden att
injicera amfetamin.
280