gupea_2077_34998_1

Hisingen. Anstalten var inrättad för att korrigera stadens mest vanartiga pojkar och
mobbningen inbegripet hugg och slag från de äldre pojkarna mot de yngre kunde
bli ovanligt intensiv och grov. Flertalet pojkar på denna anstalt vandrade vidare
till ungdomsvårdsskolor och hamnade därefter på ungdomsfängelser och senare på
kriminalvårdens riksanstalter för vuxna. ”Jag var där sex månader”, berättar en av
de intervjuade männen vilken senare skickades vidare för att via tre olika ungdomsvårdskolor
passera fem ungdomsfängelser innan han dömdes till straffarbete och
hamnade på Härlanda som var en fångvårdsanstalt för vuxna.
Samtliga arbetarpojkar uppger att de haft relativt lätt för sig i dåtidens folkskola
som brukade vara något år kortare än nutidens 9-åriga grundskola. Flertalet övriga
intervjuade förefaller också ha haft relativt lätt för sig även om några hårt drillade
borgerliga pojkar kom till korta vad gällde betygen. I deras fall kunde utbildningsbristerna
kompenseras en hel del under återhämtningsperioden. Det ”gick ju jävligt
bra vet du”, minns en man ur arbetarled om sina år i folkskolan. En annan av
dessa män berättar att han konstigt nog fick ”rätt hyfsade betyg”. Ytterligare en av
dessa män minns att han klarade sig ganska skapligt ”men det kunde ju gått bättre”.
Han minns aldrig att han läste några läxor och förhållandet gällde sannolikt flertalet
medlemmar i det gatugäng i Majorna i vilket han växte upp. Ändå kom flera pojkar
i och omkring detta gäng in på läroverk även om flertalet pojkar i Majornas arbetarkvarter
sannolikt var helt främmande för denna möjlighet.
I de fall en gängmedlem ändå tog sig före att söka plats på något av stadens läroverk
uppmuntrades han särskilt därtill av någon mer modernistisk och entusiastisk
pedagog. Efter någon månad var samtliga ynglingar ur det arbetarklassgäng som
skildras i denna avhandling emellertid avstängda från undervisningen och tillbaka
på gatan igen. Själv påpekar en mångårig rövare, kåkfarare och narkoman med
en kortare sejour på ett av stadens läroverk att ”någorlunda skärpt var man väl”. 99
Innan gängets läroverkselever avvisades från läroverket hann de dock knyta kontakt
med en och annan mer borgerligt fostrad ung man. På så vis kom vårt i begynnelsen
mer ensartade arbetarklassbaserade gäng att utökas med några ungdomar på glid
ur en sargad borgerlig familj. En av dessa ynglingar tog senare plats som veteran i
ungdomsnarkomanernas skara.
En av arbetarpojkarna med en hel del kriminalitet och alkoholproblem bakom sig
minns att han ”alltid var bäst i klassen” och att han ”hade några jävla betyg”. I hans
99
”Jag kunde blivit duktig jag har läshuvud”, påpekar Black Cobra-medlemmen Ohmed vars familj invandrat
från Kurdistan (Wierup och Larsson 2010:112). Otrygghet, erfarenhet av våld, brist på manliga
förebilder, rotlöshet och misslyckad skolgång är faktorer som går igen, påpekar författarna till denna bok.
138