gupea_2077_34998_1

flertalet återhämtat sig efter mångårig kriminalitet och långvarig drogkonsumtion.
Tio av dessa femton personer har i relativt centrala positioner tillhört Göteborgs
första generation ungdomsnarkomaner. Deltagande observation från 1960-talet
och framåt har förstärkt utsagornas giltighet. Ett antal självbiografier, i huvudsak
publicerade av personer med liknande omständigheter, har också kommit till användning.
De fynd som gjorts genom analyser av de intervjuades minnesbilder och
utsagor fogas samman med hjälp av strukturalistiska och interaktionistiska men också
av psykoanalytiska och socialfilosofiska koncept och teoridelar.
Personurvalet har, vid sidan av vad som bjudits också varit strategiskt. Några
pionjärer, deltagare redan under 1950-talet, har även om deras livsberättelser också
kommit till bredare användning valts ut för att ge material till en geokulturell och
socialhistorisk bakgrund. Samhällets tilltagande kriminalisering av 1960-talets populäraste
narkotikatyper har, genom detta personurval, liksom en del andra motiv
för deras livsstilsförändringar, hamnat i rampljuset. Men samtliga intervjuade har
också tagits med för att deras erfarenheter kunnat aktivera och besvara en hel del
andra, kanske mer gemensamma, motiv och frågställningar angående avvikelse- och
återhämtningsprocesser under den aktuella epoken.
En sub- eller delkulturell samhörighet kan inskränka kreativiteten men även
avsätta andra kunskaps- och förkunskapsproblem. Att samtalen åtminstone bitvis
fått flyta fritt har varit en strategi för att försöka komma tillrätta med sådana problem.
Behovet av att legitimera en mindre anständig ungdomstid med referenser till
en ogynnsam barndom kan göra våra livsberättelser framtunga. Med respekt för
vad som måste förklaras och försvaras kan det ändå vara nödvändigt att respektera
ett sådant behov och lämna plats för ganska ingående redogörelser av uppväxtens
villkor då man samtalar med fördettingar om deras entréer och sortier.
Ibland har vänskapens och forskningens etik hamnat i konflikt med ambitionen
att besvara vissa del- och subkulturellt självklara frågeställningar vilka intervjuaren,
enligt de intervjuade med rätta, själv bort känna till. Men intervjuarens hållning och
öppna redovisning av egna tillkortakommanden har också kunnat rikta samtalen rätt
och banat väg för känsligare frågeställningar. Förutom vad som kunnat uppstå under
intervjusamtalen har det oftast funnits andra kopplingar mellan de intervjuade och
intervjuaren ända sedan 1960-talet och i några fall ända sedan 1950-talet. Liknande
kopplingar har även förekommit mellan de intervjuade själva. Minnesbilder och
uppfattningar från mer informella samtal och författarens vardagliga umgänge med
ett antal andra fördettingar har inte heller gått spårlöst förbi. Trots att samtalstekniken
varit öppen och associativ så kan använda begrepp, även om de utnämns till
”spårhundar” (Starrin m.fl. 1991:20) eller sensitizing concepts (Blumer 1986:147), cen-
73