gupea_2077_34998_1

en och metoderna i den genre som även kom att styra och avspegla den svenska
narkomanfrälsningens institutionalisering och verksamhetsgrenar samt dess tillskyndares
samtalsordningar och karriärsträvanden. 23 T.ex. dök en svensk variant av
David Wilkerson, affischerad som ”Narkotikapastorn”, dagen efter min omvändelse,
upp som gubben i lådan för att muta in den händelse som redan iscensatts av
Vår Herre samt två kvinnor, varav en gatuprostituerad svensk amfetaminförbrukare
och en amerikansk mainlainer. Skakande av abstinens skulle jag därför tvingas
ner på knä i en utrangerad sovvagn från SJ på ett stickspår vid fiskhamnen. Tågsetet
rymde för övrigt ett antal alkoholiserade och hemlösa män.
Hos Bo Högberg (1979) är klassperspektivet framträdande. Cookie Rodriguez
(1978) låter både kön, klass och ett etniskt perspektiv komma till ytan. Den som önskar
en mer moderat präglad självbiografi kan glädja sig åt majpojken och professorn
Hugo Hegelands (1978) självbiografiska framställning Barnhemsbarn. Min kollektiva
uppväxt. Både den förvandlingslitteratur jag läst och de livshistorier jag hjälpt till
att konstruera är, i motsats till många historiska gestalters biografier, framställda
av människor vilka fortfarande är eller var i livet då det begav sig. Bosse Högberg,
gangster och proffsboxare, har i sin biografi Kontringen hjälpt fram mina egna och
konfirmerat andra bekanta gatpojkars minnesbilder av Majornas arbetarlängor och
subkultur. Ibland var det han som blåste i visselpipan när det fanns järnvägsvagnar
med finare sprit på något stickspår i Göteborgs hamn.
Hugo Hegeland (1978), själv barnhemsbarn i Majorna, har fått mig att minnas
straffskolan och dess aura. Peter Ekberg (1965) var under flera år en nära bekant och
i hans sovrum fullbordade jag mitt första samlag med en av gängets flickor. I sextonårsåldern
flög jag och Peter till Köpenhamn och bodde på de allra bästa och dyraste
hotellen. Gunnar Norgren (1967) som sedermera avrättade en polis i sällskap med
Clark Olofsson, storskalig narkotikasmugglare, var musikalisk och lärde mig ett antal
jazzackord på gitarr men vi injicerade också en del Preludin tillsammans.
Caryl Chessman (1954) kan fortfarande blåsa liv i de känslor av meningslöshet
och desperation som kunde föregå en våldseruption, en vansinnesfärd med bil eller
en dödsföraktande stöldturné. Oscar Lewis skildring av puertoricanska familjekulturer
har fått mig att minnas matronorna i min egen släkt och underklassomgivning.
Kåk- och gettokulturerna i USA och Storbritannien skildrade av Fred Lemon
och Cookie Rodriguez har liksom flera andra fått mig att inse att en cell är en cell
och ett getto är ett getto samt att fattigdom och isolering kan förena både mellan
23
Se även David Wilkersons (1976) Fortsättningen som skildrar vad som hände efter Korset och stiletten.
40