gupea_2077_34998_1

intervjuad beskriver som en ”raggare av något slag”. 74 En bro sträckte sig även på
den tiden över kanalen mellan Södra och Norra hamngatan. Till det högljudda ordflödet
från guiderna i Paddans rundtursbåtar i kanalen nedanför fönstren tog flera av
stadens mer framstående 1960-talspundare 75 sina tidigaste injektioner.
Under 1960-talet var Järntorget i utkanten av Hagakvarteren fortfarande en av
stadens viktigaste träffpunkter för rövare, gatflickor, hälare och brännvinslangare. I
grannskapet runt Skanstorget, den del av staden som i slutet av decenniet kom att
dominera narkotikamarknaden, hade ett antal för pulveramfetaminet centrala personligheter
flyttat in. Dessa hade tidigare tillhört bohemernas och rövarnas skaror
men därtill kom en och annan apart personlighet som inte kunde placeras i någon
av dessa kategorier.
När verksamheten runt Götaplatsen under 1960-talets senare halva klingade av
blev Mosters café i Hagas östra delar, ett framträdande tillhåll för knarklangare och
drogoperatörer varav många hade enkla rivningslägenheter i anslutning till de nya
träffpunkterna. Träkåkskvarteren i Masthugget, Majorna och Olskroken var liksom
liknande kvarter i Gamlestan och Gårda också viktiga satelliter runt amfetaminets
epicentrum på Skanstorget. Innan rivningsraseriet tog ordentlig fart kunde samtliga
dessa stadsdelar tillhandahålla billiga omoderna lägenheter med lättillgängliga hyreskontrakt
i väntan på husens utplåning eller ombyggnad.
I slutet av 1960-talet var Skanstorget sannolikt Göteborgs viktigaste marknadsplats
för det pulveramfetamin som kommit att ersätta Preludin i form av tabletter.
Tidigare hade Kapellplatsen i Landala och kvarteren däromkring varit framträdande
marknadsområden. Skanstorget låg strategiskt till mellan de högfrekventa kvartarna
i Landala, Annedal och Haga. Ett viktigt Preludinstråk löpte under 1960-talets mitt
och in på dess senare halva från trakterna runt Kapellplatsen i Landala över bergsmassivet
och ner till Annedal och Haga. Dessa stadsdelar bestod under de aktuella
åren i hög utsträckning av uttjänta träkåkar och rivningsruckel. Speciella, lite avsides
74
Med denna ”raggare” och ett antal andra veteraner umgicks och samtalade jag en hel del under
våren 1977 då jag disponerade ett övernattningsrum på Räddningsmissionens ungkarlshotell i
Haga. Vid denna tidpunkt var dock hans liksom de övriga gästernas huvudproblem deras vidlyftiga alkoholkonsumtion.
75
Pundare, knarkare och geggare var sällskapets vanligaste benämningar på dem som under 1960-
talets första halva injicerade narkotika. Men medan man kunde kalla narkotika för knark eller gegg så
kallades substanserna aldrig för pund. Kärt barn har emellertid många namn och i kriminella kretsar
förekom också benämningen najare på narkomaner. Uttrycket jonkare, en modernare slangterm för
heroinist (numera horsare), förekom mig veterligen aldrig i Göteborg. Dels var heroin sällsynt på den
tiden, dels förefaller termen ha ett mer lokalt och sydsvenskt ursprung.
98