gupea_2077_34998_1

plats för externa infall och uppslag. Även om mitt språkbruk fortfarande kan vara
ganska trasproletärt, inspirerat av både kåkslang och romani, och även om jag har
en egen uppfattning om mitt liv som ligapojke, fajter, rövare och pundare, så innebär
inte detta att min självberättelse vuxit till sig helt utanför vetenskapens domäner.
Min fäbless att hellre betrakta ungdomsbrottslingar som rebeller än huliganer och
att hellre betrakta dessa ungdomars avarter som en form av gensträvighet än som
något utslag av kriminalitet kan möjligen vara betecknande för en människa med ett
så dystert syndaregister som mitt.
De män och kvinnor jag intresserar mig för har, även om villkoren i samtliga
kända fall varit ogynnsamma, ändå vuxit upp under varierande sociala och ekonomiska
villkor. De förenas av att de kommit på drift och sökt alternativ gemenskap
i märkvärdiga och avvikande grupper. Senare i livet har de stabiliserat sig som anständiga
medborgare. Förenade men också splittrade av klass och kön samt subkultur
och högkultur har de i tonåren kunnat svika både sig själva och sina närmaste.
Under något fyrtiotal år har jag följt återskenet av sådana svek bland ett antal
vänner och bekanta. Erfarenheter från deras och mina egna tillkortakommanden
och återhämtningsprocesser utgör avhandlingens empiri. I vilken utsträckning våra
avvikande roller kunnat klinga av eller dunsta bort och hur vi framledes lyckats
handskas med våra barlaster är ett viktigt intresseområde och en betydande del av
avhandlingens syfte.
Inom traditionell sociologi och socialpsykologi sammankopplas ett stigma med
någon sorts skamfläck, ett frätande attribut eller ett tecken, som gör den stigmatiserade
inte fullt mänsklig (David Jary och Julia Jary 1995:656, Goffman 1972:14).
Konceptet i sig behöver inte ge kunskap om hur man lättar på en sådan börda eller
raderar en sådan belastning men måste ändå kunna kopplas samman med den typen
av mänskliga erfarenheter på ett fruktbart sätt (Herbert Blumer 1986:143). Heta,
stämplande och stigmatiserande minnesbilder kan förvrida infallsvinklar men också
ge kraft åt meningsgivande och uppslagsgivande infall och stämningslägen. 33 I bästa
fall kan mina egna erfarenheter skänka ny glöd åt ett antal nu cirka 30 år gamla intervjuer
med vänner och bekanta men även underblåsa mina återintervjuer, Åt andra
hållet kan min erfarenhet som jävlonge 34 , rötägg, slagskämpe, rövare och pundare
33
Med stämplingsteoretiska utgångspunkter kan den som tillägnas ett icke respektabelt eller degraderande
tillmäle låsas in av en stigmatiserad självuppfattning.
34
”Socialiseringen av barnet kräver en auktoritet, som förmedlar samhällets klassifikationsprinciper”,
skriver Brante (1984:82). I de trasproletära ungarnas fall var det primärt deras fäder som använt tillmälet
jävlonge. Därpå kunde andra vuxna i närområdet ta vid och förstärka en sådan stämpel.
52