gupea_2077_34998_1

föräldrarnas mer eller mindre avvikande delkulturer vidare. En man uppväxt i ett
söndersupet arbetarhem beskriver hur han i puberteten hamnade bland dom
”sämsta” och började hänga med ”ligisterna”. På den ungdomsvårdsskola där han
slutligen hamnade var det ”några jävla människor”. Han tog avstånd från de allra
värsta men lyckades egentligen aldrig identifiera sig med övriga elever heller. När
han väl fick möjlighet att skaffa skötsamma vänner på en arbetsplats och inom en
populär lagsport fjärmade han sig ytterligare från gängens gemenskap och skolans
elever. Andra intervjuade har mot bättre samvete och uppfostran istället kunnat gå
i täten för sådana gäng.
Att fadern inte fostrade sina barn med hugg och slag tyckte en av arbetarkvarterens
intervjuade män, som alltså i stort undgick sådana metoder, var en aktningsvärd
egenskap. En kritisk inställning till våld mot barn kan även utläsas hos de intervjuade
som verkligen fostrades med hugg och slag. Den aktuella mannen minns dock ett
speciellt tillfälle när han hade stulit skrot och verkligen fick stryk men säger att ”då
skulle jag ha det också”. Endast i nödfall fick barn enligt honom fostras med stryk
samtidigt som en ung café- och gatuboxare enligt gängets värdeskalor kunde tilldelas
stor respekt genom att slå en annan fajter på käften. ”Den som slogs bra var
också bra”, påpekar mannen.
Gemensamt för männen, både ur borgerliga kretsar och arbetarled, är att de förr
eller senare hamnade i avvikande gäng. Men även om uppväxten varit svår och avvikelserna
inträffat i unga år så måste en drog rimligtvis vara bekant, finnas tillgänglig
och vara möjlig att prova, för att ett vanemönster skall kunna uppstå. I Majornas
gatugäng fanns det ingen narkotika ens i slutet av 1950-talet. Om sådana droger
varit tillgängliga hade gängen, i motsats till pionjärerna från läkarhem och annat,
antagligen ändå saknat relevant teknik för att kunna tillgodogöra sig de allra häftigaste
kickarna. Ändå var många gängmedlemmar kreativa och tidigt ute när de,
likt så många andra gatpojkar världen över, började sniffa thinner och boffa * klister.
”Ja, säg fjorton år då så ljuger jag inte”, säger en medlem i det gatugäng jag
själv växte upp i angående tidpunkten när han började sniffa. Saken inträffade alltså
i skarven mellan 1950- och 1960-talen. ”Samhället hade liksom aldrig hört talas
om detta /…/ Jag var ju med dom första kan man säga, bland dom första kanske
tio i stan va”. 93 Huruvida thinnersniffning verkligen är en beskedligare aktivitet än
93
När det gäller antalet ungdomar i Göteborg som prövat på att sniffa år 1959 kan antalet vara tilltaget
något i underkant. När det gäller ungdomar för vilka thinner, såsom i den intervjuade mannens fall, omgående
blev en daglig last kan antalet tio möjligen vara adekvat vid den tidpunkt han anger. På 60-talet
utvecklades emellertid sniffningen till en farsot bland barn och ungdomar i Göteborgs ytterområden.
132