gupea_2077_34998_1

Val och öde
De människorna som skildras i denna avhandling har aldrig valt att växa upp under
ansträngda och ovärdiga förhållanden. Även om kreativiteten vad det gäller valet av
medel varierat så har motmedel mot beledsagande ensamhet, uppgivenhet, ångest
och depression ofta fått sökas i vad som stått till buds. I idyller som rämnat och familjer
som rasat samman har de intervjuade satt sig över sitt själv och försökt bota sitt
armod och utanförskap med avvikelser och excesser. Sådana strategier kan betingas
av tillfälligheter men rymmer samtidigt ett mått av valfrihet. Uppväxtens logik och
dialektik kan bl.a. skönjas i kritiska situationer. Tränad i ensamhet och underordning
kan ett utsatt barn nödgas lära sig leva solitärt eller parallellt men även motverka
sitt predikament genom ett alternativt umgänge. Vanan att vara ensam kan å andra
sidan, liksom en självständig egensinnighet, begränsa den naturliga driften till ett
umgänge som i sämsta fall leder till kriminella aktiviteter.
Etikens betydelse för sorti och återhämtning
Om gamla värden fräts ner och om ensamhetskänslan gör gemenskapsbehovet mer
akut än behovet av värdighet kan balansen mellan värdighet och gemenskap förskjutas.
Signifikanta människor och händelser kan dock understödja invanda värdemönster
och motivera till omvandling. Grundläggande värden och medfödda förutsättningar
kan också rekonstrueras och fördjupas med hjälp av nya eller återupprättade
åtaganden och relationer. Positioner baserade på en mer universell etik
kompletterar efter återhämtningen ofta mindre omfångsrika roller och rollrester i
de intervjuades mentala strukturer.
Kriser och trångmål
Orättvisor, svek och tillkortakommanden kan uppbåda sorg och förtvivlan medan
tilltro och tillförlitlighet kan fortplanta hopp och förflytta berg. Tvivelsmål kan dränera
handlingskraft och i depressiva tillstånd kan tillvaron framstå som fåfänglig.
Etiska påbud som hålls för sanna kan stigmatisera, segmentera och avskilja. Men
sådana påbud kan också motivera nya avstamp. Den typ av psykoser många intervjuade
omvittnar analyseras som ett slags inre stridigheter vilka de drabbade periodvis
försökt undkomma eller lösa upp med mer eller mindre drastiska metoder. Några
pionjärer har, troligen understödda av ett mindre belastade åtagande som läkemedelskonsumenter,
bättre kunnat hålla sådana kriser ifrån sig. Till slut har samvetet
dock kunnat hinna upp även dem och även för deras del har sådana inträffanden
208