gupea_2077_34998_1

talet upptäckte de centralstimulerande injektionernas euforiska kraft. Kicken blev
en omvälvande upplevelse. ”Här var ju lyckan. Här var ju sanningen” minns han.
”Så jävla bra som man mådde då hade jag aldrig mått i hela mitt liv.” Mannen höll
igång ovanligt längre och ”hade jätteroligt” men det ”sket sig till slut”. Knarket bet
inte längre. Efter sortin gjorde han ändå några tafatta försök att återvända till det
förlorade paradiset. Förväntningarna om en triumfartad återkomst kom dock på
skam. Med ord från The Beatles påpekar han att ”man kan inte värma en sufflé”.
”Det var inget märkvärdigt när jag kom där. Många visste inte ens vem jag var.” Den
gamla ikonen hade knappt tillträde längre. En ”konstig känsla”. När det begav sig
hade han ”kommit in i varenda kvart”. Han ”var för fan stor man.” Nya sentiment
hade avlöst den storslagna känslan. ”Jag känner att det var då. Det finns inte kvar
nu”. Ibland på stan kan minnena trots allt överväldiga den gamle gatubaronen: ”Jag
har varit kung här på Avenyn. Det är ju min gata.”
Sammanfattning av kapitlet och del 2
Både samtal och minnesbilder gör det trovärdigt att det var ungdomar med ett borgerligt
ursprung som introducerade både lätt och tung narkotika i Göteborg. Till att
börja med höll sig bruket dock inom ganska slutna sällskap. 1950-talets huvudmetod
att skaffa narkotika genom läkarbesök krävde både kunskap och förslagenhet.
Hade dessa ungdomar vuxit upp som resandepojkar och trasproletärer i något av
Göteborgs dåtida ytterområden och gatugäng är det mindre troligt att de lyckats
utveckla den samtalskonst och övertalningsförmåga de många läkarbesöken krävde.
Språkliga barriärer gjorde att de trasproletära ungdomarnas möjligheter främst låg i
att köpa sin narkotika på den illegala marknaden, att stjäla droger ur något läkemedelsförråd
eller att helt sonika råna eller blåsa någon smugglare.
Tillkortakommanden och känslor av mindervärdighet framstår som viktiga
grundstenar i den självuppfattning och de verksamheter de intervjuade förde med
sig och försökte foga samman med den nytillkomna rollen som pundare. Innan de
fick smak på injektioner levde flera intervjuade dock ganska sobert i en i övrigt alkoholiserad
omgivning. Generellt var de borgerliga ungdomarna något äldre då
de inträffade på avvikelsernas estrader än de ungdomar som vuxit upp inom arbetarklassen.
Även om 1950- och 1960-talens rövare var mer benägna att överskrida
äganderättens och våldets demarkationslinjer än bohemer och beatniks, så framstår
ensamhet och utsatthet, för båda dessa ungdomskategorier, som avvikelsernas upphov.
Under 1960-talets första del har jag skattat antalet unga injektionsnarkomaner i
Göteborg till mellan 100 och 200 personer. Under denna period gjorde ett växande
126